Engelska – på svenska – är Sveriges nya, tredje språk. Liksom myten om vilka vi är riktar det sig enbart till oss själva. Så finns det ens någon mening med att jag skriver på svenska längre?
På väg in i SAS-planet från Stockholm uppmanas passagerare att avlägsna ”jackets”. Då går ombordstigningen snabbare, upplyser skylten utanför.
Svensktalande knölar lydigt ihop sina ytterjackor. Andra begriper inte riktigt varför de måste ta av sig kavajerna. Än mindre varför de ska vikas och stoppas i papperskorgen.
I luften skulle ”welfare chicken” serveras. Varför den otursamma fågeln fick hanka sig fram på socialbidrag under sin korta levnad – för att sen få sällskap av en ”burnt tomato” – kunde däremot ingen resenär lista ut, oavsett språkkunskaper.
Det är kanske ingen big deal som de säger i Amerika.
Språk är en levande organism och det är kul när folk ids använda det kreativt. Att meddela sig tillhör de fria konsterna. Och hur skulle någon konst bli gjord om alla höll sig till reglerna?
Men jag vill ändå försiktigt anföra att mycket av den engelska som används i Sverige av företag, institutioner och privatpersoner har börjat utgöra helt nytt, helt eget, tredje språk. Där jag som svenskspråkig ibland fattar noll. Och som amerikan ännu mindre.
På Stockholms flottaste hotell bjuder bad-avdelningen i ”Nordic”-stil på stämningsfulla upplysningar om svenska asagudar. En beskrivs som ”very holy”. Inte lite, mellan eller lagom. Utan mycket. Inhackat i tung Gotlandsmarmor för säkerhets skull. På ett annat ställe blev en besökande amerikan aningen oroad av att alla mässingsskyltar ledde till ”relaxen”. Dit dörren förstås var ”alarmed”.
Min spaning är att detta nya språk, som är flera obegriplighetsnivåer över svengelska, inte främst riktas till engelsktalande. Utan bara till svenskar som vill känna sig lite förmer. Med hjälp av reklambyrå-anställda som likt väktare inte kom in på polishögskolan men ändå springer runt och viftar med batonger.
Och varför skulle en osedvanligt språkbegåvad svensk, det vill säga många, det vill säga alla, i världens huvudstad Stockholm, ens ringa någon engelsktalande – innan den egna briljansen ristas in i glas och målas på väggar och bränns i trä?
När det är så självklart att alla svenskar är så bra på engelska, varför skriver jag ens på svenska längre?
Jag vet. Språkfuriren tillhör mina mest oattraktiva delpersonligheter. Hon har inga vänner och är uppfostrad av en öm moder som senast häromveckan påminde om att jag regelbundet ”skriver fel i tidningen”.
Men jag kan ändå inte hjälpa att undra: är det så här vi vill ha det?
Engelska har många ord och ännu fler adjektiv, love love hjärta hjärta det är SO fan-tastic och kan alla bara vara tysta nu och lämna mig ifred. För de vackraste svenska orden är oöversättliga och behöver inget sällskap.
Förälskelse. Omtänksam. Vemod. Vanmakt. Skör. Skir. Förtvivlad. Syskon. Närhet. Glänta. Barrskog. Uppehållsväder. Andetag.
Eller innehåller ”midsommarnatt” samma glimt om ett försvinnande löfte på engelska? Går det verkligen lika bra med celery?
Existerar detta nya språk – för att Sverige kämpar sig fram mot att bli ett mångkulturellt samhälle, undrar kanske den hoppfulle.
Svenska diplomater behöver ingen engelskundervisning, rapporteras inifrån UD. We can English.
Men de med fler språk i familjen brukar bemöda sig med att tala en utsökt språkutvecklande svenska i Sverige. Medan de med svenskt modersmål tillhör dem som allra helst tar till det mystifika nyspråket. Även när de talar med varandra.
Som på konstiga konferenser. Eller i rum med enbart svensktalande gymnastik-elever. Där jag får gissa mig till när jag ska ducka för att inte få en vältränad fot i ögat. För att inte tala om allt hemtrevligt dessa saliggörande instruktörer skriver på Instagram till sina svenska följare. Som då genom ett trollslag transporteras till Esalen. Eller i vart fall Eskilstuna.
Till min enorma förtjusning finns sedan 2009 en språklag i Sverige, som åtminstone myndigheter är skyldiga att följa. De måste uttrycka sig begripligt – på svenska – för att medborgarna ska ha ens en sportmössa till chans att förstå sitt eget samhälle. Institutet för Språk och Folkminnen (Isof) är myndigheten som är ”klarspråksansvariga”. Men alla som försökt kommunicera med en myndighet vet hur knackigt det går bara på det egna språket.
Läs mer på SVD
ÖVERSÄTTNINGSBYRÅ ⭐️ Lågpris översättning i Sverige 