Engelska – på svenska – är Sveriges nya, tredje språk. Liksom myten om vilka vi är riktar det sig enbart till oss själva. Så finns det ens någon mening med att jag skriver på svenska längre?
På väg in i SAS-planet från Stockholm uppmanas passagerare att avlägsna ”jackets”. Då går ombordstigningen snabbare, upplyser skylten utanför.
Svensktalande knölar lydigt ihop sina ytterjackor. Andra begriper inte riktigt varför de måste ta av sig kavajerna. Än mindre varför de ska vikas och stoppas i papperskorgen.
I luften skulle ”welfare chicken” serveras. Varför den otursamma fågeln fick hanka sig fram på socialbidrag under sin korta levnad – för att sen få sällskap av en ”burnt tomato” – kunde däremot ingen resenär lista ut, oavsett språkkunskaper.
Det är kanske ingen big deal som de säger i Amerika.
Språk är en levande organism och det är kul när folk ids använda det kreativt. Att meddela sig tillhör de fria konsterna. Och hur skulle någon konst bli gjord om alla höll sig till reglerna?
Men jag vill ändå försiktigt anföra att mycket av den engelska som används i Sverige av företag, institutioner och privatpersoner har börjat utgöra helt nytt, helt eget, tredje språk. Där jag som svenskspråkig ibland fattar noll. Och som amerikan ännu mindre.
På Stockholms flottaste hotell bjuder bad-avdelningen i ”Nordic”-stil på stämningsfulla upplysningar om svenska asagudar. En beskrivs som ”very holy”. Inte lite, mellan eller lagom. Utan mycket. Inhackat i tung Gotlandsmarmor för säkerhets skull. På ett annat ställe blev en besökande amerikan aningen oroad av att alla mässingsskyltar ledde till ”relaxen”. Dit dörren förstås var ”alarmed”.
Min spaning är att detta nya språk, som är flera obegriplighetsnivåer över svengelska, inte främst riktas till engelsktalande. Utan bara till svenskar som vill känna sig lite förmer. Med hjälp av reklambyrå-anställda som likt väktare inte kom in på polishögskolan men ändå springer runt och viftar med batonger.
Och varför skulle en osedvanligt språkbegåvad svensk, det vill säga många, det vill säga alla, i världens huvudstad Stockholm, ens ringa någon engelsktalande – innan den egna briljansen ristas in i glas och målas på väggar och bränns i trä?
När det är så självklart att alla svenskar är så bra på engelska, varför skriver jag ens på svenska längre?
Jag vet. Språkfuriren tillhör mina mest oattraktiva delpersonligheter. Hon har inga vänner och är uppfostrad av en öm moder som senast häromveckan påminde om att jag regelbundet ”skriver fel i tidningen”.
Men jag kan ändå inte hjälpa att undra: är det så här vi vill ha det?
Engelska har många ord och ännu fler adjektiv, love love hjärta hjärta det är SO fan-tastic och kan alla bara vara tysta nu och lämna mig ifred. För de vackraste svenska orden är oöversättliga och behöver inget sällskap.
Eller innehåller ”midsommarnatt” samma glimt om ett försvinnande löfte på engelska? Går det verkligen lika bra med celery?
Existerar detta nya språk – för att Sverige kämpar sig fram mot att bli ett mångkulturellt samhälle, undrar kanske den hoppfulle.
Svenska diplomater behöver ingen engelskundervisning, rapporteras inifrån UD. We can English.
Men de med fler språk i familjen brukar bemöda sig med att tala en utsökt språkutvecklande svenska i Sverige. Medan de med svenskt modersmål tillhör dem som allra helst tar till det mystifika nyspråket. Även när de talar med varandra.
Som på konstiga konferenser. Eller i rum med enbart svensktalande gymnastik-elever. Där jag får gissa mig till när jag ska ducka för att inte få en vältränad fot i ögat. För att inte tala om allt hemtrevligt dessa saliggörande instruktörer skriver på Instagram till sina svenska följare. Som då genom ett trollslag transporteras till Esalen. Eller i vart fall Eskilstuna.
Till min enorma förtjusning finns sedan 2009 en språklag i Sverige, som åtminstone myndigheter är skyldiga att följa. De måste uttrycka sig begripligt – på svenska – för att medborgarna ska ha ens en sportmössa till chans att förstå sitt eget samhälle. Institutet för Språk och Folkminnen (Isof) är myndigheten som är ”klarspråksansvariga”. Men alla som försökt kommunicera med en myndighet vet hur knackigt det går bara på det egna språket.
Språklagstiftning existerade knappt i Sverige innan 1999, då en ny lag upphöjde fem språk (finska, samiska, romani, jiddisch och tornedalsfinska/meänkieli) till ”nationella minoritetsspråk”. I samma veva ratificerade Sverige den europeiska minoritetsspråkskonventionen med avseende på dessa. Det konkreta resultatet av detta är dock begränsat, och reformerna kan inte utan viss rätt betraktas som kosmetiska. Efter minoritetsspråkslagen ansågs det från en del håll att det var märkligt att en nation hade officiella minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk.
Precis som i åtskilliga andra länder, såsom Storbritannien och USA funderade majoritetsspråket de facto som landets officiella, men saknade erkännande de jure. Denna situation förändrades dock 2009 i och med en ny lag som stadfäste svenskans roll som landets ”huvudspråk”. Lagtexten i sin helhet kan läsas i Svensk författningssamling nr. 2009:600. Det kan svårligen förnekas att texten är en smula vag.
Den påpekar det självklara faktumet att ”svenska är huvudspråk i Sverige”, och att ”alla som är bosatta i Sverige 11 ska ha tillgång till” detta. Talare av vilket språk det än vara månde ska ”ges möjlighet att utveckla och använda” detta. Det allmänna har ett ”särskilt ansvar” för att svenska, de fem officiella minoritetsspråken och svenskt teckenspråk utvecklas. Det närmaste den nya lagen kommer konkreta föreskrifter torde vara paragraf 10, där det framhålls att ”språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska”.
Anmälningar från såväl privatpersoner som organisationer har inkommit, där fall påtalats där myndigheter anses otillbörligt ha främjat engelska på svenskans bekostnad. Det har i allmänhet rört sig om symbolfrågor såsom departementens och hovets internetadresser, vilka ursprungligen var enbart engelskspråkiga. Dessa anmälningar har rönt varierande grad av framgång. För en översikt (på franska) av språklagstiftning i Sverige (eller för den delen vilket annat land som helst) rekommenderas den kanadensiska sajten L’aménagement linguistique dans le monde (http://www.tlfq.ulaval.ca/ axl), som är så tillförlitlig man kan begära av ett arbete som har som ambition att täcka in hela världen.
Som tidigare nämnts har svenska fram till nyligen inte haft något de jure erkännande som officiellt språk i Sverige, och även om detta sedan 1917 varit fallet i Finland, har myndigheterna i allmänhet inte blandat sig i själva språkets utveckling eller karaktär. Svenska blev officiellt språk i Sverige först 2009, en status som minoritetsspråken fick redan 1999.
Officiella eller halvofficiella organisationer, såsom Klarspråksgruppen, Svenska Akademien och Svenska språknämnden har dock engagerat sig i språkvårdsfrågor, och deras rekommendationer ses ofta som officiellt sanktionerade. I Finland spelar Institutet för de inhemska språken en liknande roll. 2006 bildades så på initiativ av den svenska regeringen Språkrådet, som kallar sig självt för ”Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik”. Sin uppgift beskriver man som att ”bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige”.
På den engelskspråkiga versionen av rådets hemsida (http://www.sprakradet.se/international ) nämner man även bland sina uppgifter att bevaka statusen och användandet av språken i Sverige (de officiellt erkända samt svenskt teckenspråk), och att verka för nordisk språklig sammanhållning. Härutöver finns ett antal privata initiativ, som i allmänhet ägnar sig åt att bekämpa anglicismer och engelskans utbredning på svenskans bekostnad. Det mest aktiva av dessa förefaller vara Språkförsvaret, som ibland hörs i den offentliga debatten.
Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande.
1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska . Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska än sina kamrater i svenskspråkiga skolor.
Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.
De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella. De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning.
I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp. Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.
Utanför Sverige har svenska som sagt officiell status även i Finland, vars statistikmyndigheter räknar 290 000 modersmålstalare (motsvarande ca 5,5 % av landets befolkning). Detta antal har stadigt sjunkit sedan andra världskriget, och andelen har minskat ända sedan 1600-talet, då de utgjorde 16,5 % av finländarna. Även om den ibland ifrågasätts, är svenskans status i Finland anmärkningsvärt stark med tanke på dels minoritetens storlek och dels svenskans ringa internationella gångbarhet (i juridiska termer handlar det inte ens om en minoritet, utan om talare av det ena av republikens två ”inhemska språk”, vilka i teorin är helt likställda).
Alla finskspråkiga måste studera svenska
Alla finskspråkiga måste studera svenska, även om detta givetvis inte med automatik innebär att de lämnar skolsystemet med solida kunskaper i språket. De flesta gör det faktiskt inte, men i en av EU initierad enkätundersökning [10] ansåg ändå 38 % av finländarna med finska som modersmål att de var förmögna att föra ett samtal på svenska, vilket under omständigheterna inte kan betraktas som en påfallande låg siffra.
Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande [8, 25, 29f ]. 1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska [8, 18f ]. Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska.
Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.
De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella.
De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning. I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp.
Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.
Corona pandemi i Sverige. Foto av Norma Mortenson på Pexels.com
Sedan det nya coronaviruset stormade in i våra liv i början av 2020 har en våg av nya ord och begrepp blivit del av vår vardag.
DN reder ut vad de mest spridda nya orden betyder.
Det nya coronaviruset kallas ”det nya” eftersom det är det senaste coronaviruset som upptäckts. Det finns flera coronavirus som sprids eller har spridits bland människor. De flesta är milda och ofarliga, vissa orsakar svårare sjukdom. Det nya coronaviruset upptäcktes i Kina i december 2019. Det har även benämningen sars-cov-2.
Covid-19 är namnet på den sjukdom som det nya coronaviruset orsakar.
Epidemi kallas det då ett sjukdomsutbrott på kort tid drabbar många människor i en befolkning.
Pandemi är en epidemi som sprids över stora delar av världen.
Statsepidemiolog och biträdande statsepidemiolog utses av Folkhälsomyndighetens generaldirektör. Det går alltså inte att söka tjänsten. Statsepidemiologens uppgift är, bland annat, att samordna arbetet med att övergripande följa och analysera utvecklingen av smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa, och att analysera konsekvenserna för samhället och den enskilde.
Droppsmitta innebär att ett virus sprids via till exempel hosta och nysningar från smittade personer. Det nya coronaviruset sprids främst via droppsmitta. Man måste alltså komma i kontakt med viruset via droppar för att bli smittad. Förutom via hosta och nysningar kan smittan föras vidare genom nära kontakt mellan människor, eller när en person tar i något där smittan finns och sedan vidrör ögon, näsa eller mun. Det är på grund av droppsmittan som Folkhälsomyndigheten rekommenderar allmänheten att hålla 1 till 2 meters distans till andra människor.
Läs Folkhälsomyndighetens råd för att förhindra smittspridning här.
R-tal, eller reproduktionstal som det också kallas, visar hur många personer som varje sjuk person smittar i snitt. Ligger R-talet över 1 fortsätter smittspridningen. Ligger R-talet under 1 minskar smittspridningen långsamt. R-talet kan påverkas och bli högre eller lägre beroende på åtgärder, vaccin och liknande. Det skiljer sig från R-noll-talet, vilket visar hur smittsam en sjukdom är, förutsatt att inget görs för att förhindra spridningen. Det nya coronaviruset har R-noll-tal 2,5, vilket innebär att varje sjuk person smittar i snitt 2,5 personer.
Smittkurva är en kurva som visar smittspridningens utveckling i en graf. Är kurvan brant går smittspridningen snabbt, är den plan går spridningen långsamt. Går kurvan upp ökar antalet smittade, går den ned minskar samma antal. En viktig del i Sveriges strategi är just att plana ut smittkurvan så att smittspridningen går så pass långsamt att sjukvården hinner ta hand om de som drabbas hårt av sjukdomen som det nya coronaviruset orsakar.
Antikroppar är protein som kroppens immunförsvar producerar, och som har till uppgift att verka mot antigener, det vill säga ämnen som är främmande för kroppen. Antikroppar som bildas under en infektion blir alltså ett försvar mot infektionen, och skapar en immunitet mot den samma efter tillfrisknandet. I fallet med det nya coronaviruset är frågan bara hur stark immuniteten är, och hur länge den varar.
Läs mer om antikroppar och immunitet för covid-19 här.
Antiviral beskriver ett medel som kan bekämpa virus. Ett antiviralt läkemedel är alltså verksamt mot virusinfektioner. Detta till skillnad från antibiotika, som är verksamma mot bakterier.
Intensivvård får den patient som drabbats av, eller riskerar att drabbas av, svikt i livsfunktionerna, till exempel andning, blodcirkulation och ämnesomsättning. Intensivvård bedrivs oftast på specifika avdelningar som kallas iva. På iva finns avancerad medicinsk utrustning och specialutbildad personal. För att läggas in på iva måste tillståndet för patienten bedömas som möjligt att behandla framgångsrikt. Patienter som inte anses kunna tillgodogöra sig behandlingen och bli bättre får generellt inte intensivvård.
Ecmo är en förkortning och står för extrakorporeal membranoxygenering, men kallas även konstgjord lunga. I en ecmo-behandling syresätts blodet på konstgjord väg. Ecmo-behandling ges till patienter med tillfällig svikt i lungor, hjärta eller båda två, då intensivvård inte räcker till. Under behandlingen får lungor och hjärta chans att läka.
Asymtomatisk smitta innebär att en person som bär på ett virus men inte uppvisar några symtom alls, ändå kan föra sjukdomen vidare. Det är inte helt klarlagt om, och i så fall hur ofta, det förekommer asymtomatisk smitta av det nya coronaviruset.
Läs mer om asymtomatisk smitta av det nya coronaviruset här.
Presymtomatisk smitta innebär att en person smittar under inkubationstiden, innan denne utvecklat symtom. Det förekommer presymtomatisk smitta av det nya coronaviruset. Troligen smittar individer generellt några timmar eller någon dag innan de får symtom.
Infodemi är något som WHO varnat för under den pågående pandemin. I takt med att smittan sprider sig får också rykten, konspirationsteorier och halvsanningar fart och sprids i stor skala över världen. Infodemin kan försvåra arbetet med att stoppa pandemin, menar WHO.
Peer review är en process där vetenskapliga publikationer granskas av experter på samma ämne innan de accepteras för publicering. Det är en form av kvalitetsgranskning som säkrar att forskningen håller hög standard.
Det svenska språket har uppskattningsvis 10 miljoner talare. Endast 53 av världens drygt 6 500 språk har fler talare. Svenskan kan därför räknas till gruppen stora språk. Foto: Baltic Media
Svenska språket – en allmän beskrivning
Det svenska språket har uppskattningsvis 10 miljoner talare. Endast 53 av världens drygt 6 500 språk har fler talare. Svenskan kan därför räknas till gruppen stora språk.
Svenskans ställning
Svenskan är huvudspråk i Sverige, ett av Finlands två officiella språk och ett av de officiella språken i EU. Svenskans ställning förstärks dessutom genom den nordiska språkgemenskapen, eftersom nordbor kan använda ett skandinaviskt språk då de talar med varandra. Sammantaget talas danska, norska och svenska av cirka 20 miljoner talare och förstås av ännu fler i övriga Norden.
Det finns en svensk språkmyndighet, Institutet för språk och folkminnen, som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Språkrådet är den avdelning inom institutet som arbetar med språkvård och språkpolitik. Att det finns särskilda språkvårdsorganisationer i Sverige bidrar till att göra svenskan till ett starkt språk internationellt sett.
Talare och utbredning
Svenska är huvudspråk i Sverige med omkring 10 miljoner talare och är vid sidan av finskan också nationalspråk i Finland med omkring 290 000 talare (cirka 5 procent av Finlands befolkning). I Finland är svenska ett obligatoriskt skolämne också för finskspråkiga. De faktiska svenskkunskaperna hos denna grupp varierar dock mycket.
Under flera hundra år har det också bott svenskspråkiga i Estland, men de flesta av dem flydde under andra världskriget till Sverige. I USA finns det fortfarande kvar ättlingar till utvandrade svenskar, som bevarar det svenska språket i mer eller mindre grad.
Svenska lärs också ut som andraspråk till alla som invandrar till Sverige och är därmed det gemensamma språket för alla som bor i Sverige.
Undervisning i svenska bedrivs vid många universitet, högskolor och vanliga skolor runtom i världen, varför svenska ibland även talas av personer i andra länder. Svenska institutet samarbetar med drygt 225 universitet i andra länder.
Likheterna med danska och norska är så stora att danskar och norrmän utan större svårigheter brukar kunna förstå svenska, åtminstone i skrift.
Språktyp
Språk kan indelas i analytiska språk som saknar böjningsändelser och syntetiska språk som har böjningsändelser. I likhet med många andra språk är svenska varken renodlat analytiskt eller syntetiskt.
Svenskan har analytiska drag, till exempel artiklar (en, ett, den, det) och prepositioner (på, i, vid, från). Svenska har också syntetiska drag med många ändelser hos substantiven (kvinnan, kvinnor, kvinnorna, kvinnas och så vidare), verben (ropar, ropade, ropat, ropas) och adjektiven (grön, grönt, gröna, gröne, grönare, grönast).
Det finns också så kallad inre böjning inuti orden (springa, sprang, sprungit och mus, möss).
Svenska dialekter
De svenska dialekterna kan delas in i sju större områden. Från söder till norr i Sverige finns sydsvenska mål, götamål, gotländska mål, sveamål, bergslagsmål och norrländska mål. Det finns också svenska dialekter i Finland: östsvenska mål eller finlandssvenska. I dagens svenska är det framför allt uttalet som skiljer olika dialekter åt.
Av viktiga uttalsdrag som varierar mellan olika dialekter kan följande nämnas.
Bakre r-ljud (”skorrande r”), som påminner om det franska r-ljudet, är typiskt för sydsvenska dialekter.
”Tjockt” l-ljud, som påminner om l-ljudet i engelskan, finns i stora delar av Sverige men saknas i Sydsverige, på Gotland och i Stockholm och Göteborg.
Diftonger finns exempelvis i skånska (steorför stor, tväå för två) och i gotländska (ståor för stor och haim för hem).
I finlandssvenska saknas oftast motsättningen akut accent – grav accent, det vill säga den musikaliska ordaccent som gör att man skiljer på anden(av and) med akut accent och anden (av ande) med grav accent.
Ordböjningen kan också variera. I götamål kan vissa substantiv ha -a som bestämd ändelse (solaför solen). I norrländska mål kongruensböjs inte alltid adjektivet i plural (vi är sjuk för vi är sjuka).
Bland specifika ord som är typiska för olika dialekter kan nämnas: skånska rullebör (skottkärra), småländska kröser (lingon), gotländska sork (pojke), västgötska öfsadrôp (takdropp), dalmålets kulla (kvinna), norrländska pära (= päron för potatis).
Något helt enhetligt riks- eller standardtalspråk finns inte. I stället brukar man tala om regionala standardspråk, där man på ord- och satsmelodin och några få andra uttalsdrag kan höra ungefär var talaren hör hemma.
Dokumentation av språket
Svenskan är väldokumenterad och har många ordböcker och andra språkhjälpmedel.
Det finns flera historiska ordböcker, till exempel Svenska Akademiens ordbok, nutida större ordböcker, som Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien och Natur och Kulturs stora svenska ordbok, och stora grammatikor, inte minst Svenska Akademiens grammatik.
Det finns även skrivhandledningar, som Svenska skrivregler och Myndigheternas skrivregler, och språkbrukshandledningar som Språkriktighetsboken och Handbok i svenska som andraspråk.
Det är skandal att varuhuset NK övergett svenska språket och i stället genomgående använder engelska. Vi har faktiskt en språklag som säger att svenskan är vårt huvudspråk, skriver Christina Johansson, medlem i nätverket Språkförsvaret.
(…) Häromdagen styrde jag kosan till NK, det vill säga AB Nordiska Kompaniet, på Hamngatan i Stockholm med målet att bli lycklig ägare av ett nytt paraply. NK är inte ett varuhus som jag brukar besöka, så jag frågade en välklädd och välfriserad anställd var paraplyer fanns i detta gigantiska varuhus.
Min blick fastnade på hans eleganta namnbricka. Där stod hans förnamn och avdelningen han jobbade på. Det konstiga var att avdelningen stod på engelska. Då jag undrade över detta fick jag veta att NK övergått till engelska. Alla avdelningar har numera enbart engelska namn.
”Varför?” frågade jag förfärat. ”Avdelningarna borde förstås stå på svenska med stora bokstäver och möjligtvis ha en översättning till engelska med mindre bokstäver därefter. Känner inte NK till att svenska är huvudspråk i Sverige, vilket även står i språklagen?”
Den välklädde och välfriserade svarade att varuhuset årligen har hundratusentals turister som inte förstår svenska och att alla i Sverige kan engelska. Det skulle inte se snyggt ut med text på både svenska och engelska.
Mitt svar var att alla svenskar och invandrare inte kan engelska. Om huvudspråket är svenska ska naturligtvis skyltarna i första hand vara på svenska. Hur exotiskt är det för övrigt för turister att besöka ett land där allting står på engelska, precis som i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland? Tyckte han att Sverige ska bli som USA?
Svaret jag fick förskräckte mig. Expediten svarade att han ansåg att det skulle vara bra om Sverige blev som USA och om alla i Sverige talade engelska i stället för svenska. Han hävdade att det är många som tycker som han och lade till: ”Det är utveckling”.
Jag berättade för honom att jag är medlem i föreningen Språkförsvaret som motsätter sig engelskans utbredning i landet och att jag efter vad jag fått höra tänkte skriva om NK:s språkbyte.
Den välklädde och välfriserade sade då tvärt att han hade talat tillräckligt länge med mig nu. Han slet av sig sin namnskylt och beordrade mig att omedelbart lämna NK. Om jag inte gjorde det skulle han kalla på vakter.
Jag, som hela tiden hade samtalat med honom i vänlig ton blev mycket förvånad över hans plötsliga otrevliga och hotfulla bemötande. Så otrevligt har jag aldrig tidigare blivit bemött.
Språkbytet var tydligen en känslig fråga. Jag upplyste honom om att jag var på NK för att köpa ett paraply och avlägsnade mig snabbt innan han hann hämta vakter.
NK hade inte det paraply som jag sökte, och de paraplyer som fanns tilltalade mig inte. Jag frågade paraplybiträdena efter kundtjänst. Någon kundtjänst existerade inte, fick jag veta, det hette numera ”Service Center”.
Jag tog en förgylld hiss med speglar upp till ”Service Center” för att höra mig för om där fanns foldrar om NK. Det hade funnits foldrar om NK tidigare, men inte längre.
I stället för en broschyr tog jag ett foto på en skylt bredvid hissen. Där kunde man se NK:s alla avdelningar. Dessa stod faktiskt ännu på svenska, men på andra plats och med små, svaga, kursiva gemener.
Först stod avdelningarna på engelska med stora, feta, svarta versaler. Jag åkte ner till markplanet, gick förbi en vakt som misstänksamt stirrade på mig och lämnade med en suck av lättnad NK.
(….)
Aldrig mer kommer jag att sätta min fot på NK, det kommersiella lyxvaruhuset som har övergett svenskan till förmån för engelskan.
Engelsmännen må lämna Europa, men engelskan blir kvar. Språket är nu så dominerande att det kanske är dags för språkkrav kopplat till medborgarskap? För en riktig svensk talar väl engelska?
I Paris pågår denna helg bokmässan Salon du livre, och dess flirt med anglicismer har dragit på sig vrede från uppemot hundra författare. Mässans avdelning för ungdomslitteratur – Scéne Young Adult – utlovade inför invigningen ett bookroom, en photobooth och dessutom en bookquizz (ja, stavat med två z). Firade Goncourtpristagare som Leïla Slimani, Tahar Ben Jelloun och Marie NDiaye finns med bland undertecknarna av ett upprop som publicerades i Le Monde: ”På gatorna, på nätet, i medierna, på universitet, ja, faktiskt överallt tycks engelska sakta men säkert ersätta franska, med en hastighet av ett ord om dagen.” Ska det inte vara möjligt att tala franska ens i Paris, på en plats tillägnad boken och litteraturen?, undrade de och uppmanade kulturministern att inte tillhandahålla medel till evenemang där ”ett enda franskt ord i onödan ersätts med ett engelskt”.
Även tyskar spjärnar emot. Verein Deutsche Sprache (Tyska språkföreningen) tar till exempel fram ett särskilt ”anglicism-index”, där man erbjuder tyska ord som alternativ till engelska. På sin sajt har föreningen en särskild knapp med rubriken ”Anmäl en ny anglicism”, där det går att rapportera om nya fall där engelska tränger undan tyska.
Denna idiomatiska batalj verkar dock svår att vinna och i mindre språkområden, som det svenska, är man inte lika stridslysten (med undantag för organisationer som Språkförsvaret). Även om förvirringen kring brexit skulle sluta i ett brittiskt utträde ur EU den 29 mars lär inte engelskans tillväxt avta här. Snarare tvärtom, tror man på affärstidningen Financial Times, och framhåller att engelskan blir allt viktigare i en tongivande del av samhället: högskolevärlden. Många universitet i Skandinavien och Nederländerna erbjuder utbildningar på engelska, vilket lockar till sig utländska förmågor. Om brexit blir av förväntas den leda till strömhopp från brittiska lärosäten – kanske går flykten hitåt?
Japanskan Minae Mizumura, författare till boken ”The fall of language in the age of English”, konstaterar att engelska upplevs ha högre status än andra språk: det som yttras på internet tas på större allvar om det görs på engelska. Hon tror därför att allt fler kommer att lära sig oklanderlig engelska och att det bara är en tidsfråga innan exempelvis tyska författare skriver på engelska, ungefär som deras föregångare en gång i tiden formulerade sig på latin.
En annan möjlig framtid tecknas av holländaren Gaston Dorren. Han förutspår i sin bok ”Babel” att översättningstjänster baserade på artificiell intelligens utvecklas till en nivå som påminner om en viss babelfisk. Denna fiktiva fiskart figurerar i den kultförklarade science fiction-satiren ”Liftarens guide till galaxen”: med en babelfisk i örat förstår man universums alla språk.
En sådan utveckling gör det onödigt att lära sig andra tungomål. Därmed skulle vi gå miste om de nya dimensioner som ett främmande språk kan erbjuda och som litteraturforskaren Bengt Jangfeldt satte fingret på när jag nyligen intervjuade honom. Han talade då om den tacksamhet han känner för att ha berikats av ryskan: ”Jag har helt enkelt blivit varse en språklig potential som inte finns på exempelvis svenska eller engelska.”
Men sådan språklig rikedom värderas inte högt i ett land där engelskan tar över allt från filmtitlar till ortnamn. Här handlar det snarare om att berika sig på ett mer påtagligt materiellt vis: nyligen föreslog Walter Naeslund, vd för reklamfirman Honesty, i debattinlägget ”Swedish is a terrible tool in a globalized world” i tidningen Resumé, att vi helt enkelt slutar tala svenska i Sverige, eftersom det vore mer lukrativt att enbart använda engelska. Det svenska språket kan förpassas till ett museum på Gotland, menade Naeslund sardoniskt.
Fråga: Vilket genus har Skandinavien? Heter det alltså det vidsträckta Skandinavien eller den vidsträckta Skandinavien?
Svar: Det heter det vidsträckta Skandinavien. Namn på länder och landområden är neutrum, t-ord. Skandinavien är ju dels ett samlingsnamn på några länder, dels en benämning på Skandinaviska halvön. Ursprungligt skick
Fråga: Heter det återställa något i ursprungligt skick eller återställa något till ursprungligt skick?
Svar: Enligt ordböckerna heter det återställa något i ursprungligt skick. Hyfs
Fråga: Heter det ingen hyfs eller inget hyfs? Båda formerna tycks användas.
Svar: Det heter ingen hyfs, för hyfs är ett n-ord enligt alla ordböcker. Grön växt
Fråga: Vad är det för skillnad på sallad och sallat?
Svar: Både sallad och sallat existerar som ord. Ursprungligen är det fråga om ett och samma ord, och sallat är den äldsta formen. Numera är formen sallad vanligast, och den används både om växten och maträtten. Formen sallat används enbart om växten. Pelletar
Fråga: Heter det pelletförråd eller pelletsförråd, dvs. ska foge-s användas i sammansättningar med pellet eller inte?
Svar: Rekommendationen är att foge-s ska användas i sammansättningar med pellet. Det blir alltså pelletsförråd. I Svenska Akademiens ordlista ingår sammansättningarna pelletsbrännare, pelletskamin och pelletspanna. Inbyggarnamn
Fråga: Finns det några regler för när man ska använda ändelsen ‑are (som i helsingforsare) och när man ska använda ändelsen ‑bo (som i Pargasbo)?
Svar: Det är inte alltid lätt att veta om det ska vara -are eller -bo. En regel är att -bo kan fogas till vilket ortnamn som helst, medan det är besvärligare med ändelsen -are. Namn som slutar på vokal kan inte få -are, och därför måste det bli Borgåbo, Oslobo, Lovisabo, Pellingebo osv. Men inte heller alla ortnamn på konsonant kan få ändelsen. Man kan till exempel inte tala om *villmanstrandare, *kristinestadare eller *londonare, men nog om stockholmare, björneborgare och parisare.
Observera att orden på -areär avledningar och ska skrivas med liten bokstav, medan orden med ‑bo är sammansättningar och ska skrivas med stor bokstav. Vederlag
Fråga: Jag har sett ordet bostadsvederlag användas, och nu undrar jag om det inte borde vara bolagsvederlag.
Svar: Du har rätt i att termen lyder bolagsvederlag. Ordet motsvarar ju den finska termen yhtiövastike. Termen bolagsvederlag är en finlandism som inte finns i standardsvenskan, men det är fråga om ett slags officiell finlandism som ingår i finländsk lagtext. Röra eller beröra
Fråga: Är det någon skillnad om man använder röra eller beröra i följande exempel: kvitton som rör/berör ärendet?
Svar: Beröra har betydelsen ’vidröra’ (livsfarligt att beröra ledningen), ’kortfattat behandla’ (här ska bara ett par aspekter beröras) och ’ha inverkan på’ (konflikten berör flera parter). Därför passar ordet inte i detta fall. Röra kan betyda ’angå’, och det är därför möjligt att använda röra i exemplet. Naturligast vore dock kanske att använda gälla: kvitton som gäller ärendet. Sköter sjuka
Fråga: Kan man faktiskt använda termen sjuksköterska också om en manlig vårdare?
Svar: I Sverige är den officiella titeln legitimerad sjuksköterska, och den gäller både män och kvinnor. I Finland används dock legitimerad sjukskötare som officiell term. Hyra ut personal
Fråga: Vilken är den svenska motsvarigheten till finskans vuokratyöntekijä?
Svar: Uttrycket vuokratyöntekijä finns i finländsk lagtext och motsvaras där av hyrd arbetstagare. I bruket säger man dock oftare antingen uthyrd arbetstagare (ur bemanningsföretagets synvinkel) eller inhyrd arbetstagare (ur kundföretagets synvinkel). Man talar också om uthyrd/inhyrd personaloch uthyrd/inhyrd arbetskraft. I Sverige finns en lag om uthyrning av arbetstagare.
Naturligtvis kan man också omskriva och säga att en person är uthyrd till ett företag eller inhyrd av ett företag. Ortnamn
Fråga: Varifrån kommer -om i ortnamn som Östersundom, Haddom och Kuggom?
Svar: Ortnamn på -om som Östersundom är gamla dativformer. Det finns också andra ord som är gamla dativformer, t.ex. orden lagom och stundom. Förlova
Fråga: Jag har sett ordet hemförlova användas när någon skickas hem från ett sjukhus. Är detta korrekt? Svar: Hemförlova används oftast om soldater, men kan också användas i andra fall. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien betyder ordet i första hand ’ge tillstånd att återvända hem, med avseende på soldater eller andra personer i tjänst utanför hemorten’, och de exempel som ges är armén hemförlovades hösten 1919; riksdagen hemförlovades i juni. Enligt ordboken kan hemförlova dock också användas ’med avseende på intagna på vårdanstalt e.d.’: patienten kan hemförlovas till jul. Timtal
Fråga: Ska singular eller plural användas efter bråktal, dvs. heter det 2 ½ timme eller 2 ½ timmar?
Svar: Det är naturligt att använda singular efter bråktal, alltså 2 ½ timme (två och en halv timme), 4 ¾ timme. Också plural kan dock användas om hela talet är större än 2, som i exemplen. Det kan alltså heta 2 ½ timmar, 4 ¾ timmar osv. Om hela talet är mindre än 2 används enbart singular: ½ timme, 1 ¾ timme. Berättelser
Fråga: Rekommenderas det att man använder årsberättelse eller verksamhetsberättelse när det gäller redogörelsen för en förenings verksamhet under året?
Svar: Årsberättelse och verksamhetsberättelse är i stort sett synonyma ord. Valet är alltså fritt, men om det t.ex. står årsberättelse i föreningens stadgar är det bäst att använda det ordet. Sjukdomar
Fråga: Ska borrelios och borreliabakterie skrivas med stor eller liten bokstav?
Svar: Både borrelios och borreliabakterie ska skrivas med liten bokstav.
”Vikingarna hade egna namn på omvärlden, till exempel Vinland för Amerika och Saxland för Tyskland. Två av de vanligast förekommande beteckningarna i litteraturen om vikingatiden är Gårdarike och Särkland, som skall ha syftat på länder i öster. Vad betydde orden?”
”Gårdarike”, på fornnordiska Garðaríki, vikingarnas namn på Ryssland, betyder ”städernas land”. ”Stad” bör förstås som ”handelsplats” snarare än stad i juridisk bemärkelse. Ordet kan härledas ur det slaviskagrad (eller gorod och gord), som nordborna lärde känna när de handlade i Ryssland, och syftade ursprungligen på de träpalissader och murar som omgav handelsplatserna. Språkhistoriskt är termen besläktad med mängder av indoeuropeiska ord, bland annat engelskansgarden, eftersom också trädgårdar var omgärdade platser. Orden grad och gorod återfinns ännu i åtskilliga öst- och centraleuropeiska stads- och ortnamn, till exempel Novgorod (ordagrant ”Nystad”).
Väl att märka var Gårdarike var aldrig allenarådande som benämning på det stora landet i öster. Att döma av svenska runstenar kunde nordborna även nöja sig med att kalla området ”Gårdar” (Garðar), eller bara ”Öster” (Austr). En alternativ benämning var ”det stora Svitjod”, vilket syftar på de många nordbor från dagens Sverige som bosatte sig i Ryssland.
”Särkland” är svårare att härleda etymologiskt. Termen syftade på ett vidsträckt östligt område vid Kaspiska havet och i Främre Orienten, huvudsakligen med muslimska härskare och muslimsk befolkning. Men vad står ”särk” för? En vanlig tolkning i äldre litteratur är att ordet går tillbaka på ordet ”saracen”, men det kan omöjligen bevisas att nordborna kände till denna term. Ett alternativ är att det minner om ett ord som betydde silke (latinets sericum, en viktig handelsvara i regionen), eller den khazariska staden Sarkel vid Don, eller – en förklaring som har blivit allt vanligare – klädesplagget särk, som var frekvent förekommande i dessa sydliga och östliga nejder.
Vikingarna kallade inte sig själva för vikingar. Det var sannolikt britterna som hittade på namnet viking med den ungefärliga betydelsen köpman/handelsresande. Vikingarna kallade sig själva snarare nordman (norsk), dansk (daner), svensk (svear), göte (götar), varjager osv.
Ordet viking förekommer överhuvudtaget inte i fornsvensk eller medeltida svensk litteratur.
Det finns en runrad (Hablingbostenum) där ”uikikum” tolkats som första belägget för ordet ”viking” men detta är omdiskuterat. Det finns andra tolkningar av uikikum som är mer trovärdiga.
Istället omnämner vi oss själva såsom svear och götar. Varför ska man då referera till historiska svenskar, med det namn som britterna använde för oss? Är vi så anglifierade?
Jag tror att särkland betyder just särk (tygstycke/klädesplagg) och land.
Som DN:s språkgranskare hamnar språkfrågor från kollegor på mitt bord. Och ofta är svaret redan givet.
”Gemen”, skriker jag när jag ser någon närma sig mitt skrivbord med en fråga på läpparna. ”Stor eller liten bokstav?” är nämligen den absolut vanligaste frågan jag får.
I skrivna nyhetstexter vill man att så lite som möjligt ska sticka ut, det stör läsningen: versaler sticker ut, gemener är lättare att läsa. Så vi plockar bort så många stora bokstäver vi bara kan. Vi skriver till exempel Ikea med en versal och inte fyra, som företaget vill. Logotypskrivning av typen iPhone och r.o.o.m. gillar vi inte alls, det försvenskas till Iphone och Room.
Rättstavningsprogram, skickliga reportrar, redaktörer och redigerare till trots, fel slinker igenom. Här är fem vanliga fel som vi som skriver i DN ofta gör:
Skribenterna sätter punkt på fel ställe vid citat
Att sätta punkten rätt i en mening som innehåller självständiga citat toppar nog fellistan. Jag låter DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman – som alltid darrar till av obehag när hon ska sätta en citatnära punkt i sina texter – bidra med ett exempel.
Hon sa: ”Barnen fryser lika mycket som girafferna”. Bredvid stod en stressad citymamma och klappade rappt och bestämt i händerna: ”Du vet vad mamma sagt, walk and talk! Walk and talk!”
Slutcitattecknet är – det såg ni väl! – felplacerat i det första citatet och rätt i det andra. Ett självständigt citat föregås vanligtvis av kolon och innehåller en eller flera hela meningar. Ett skäl till att slutpunkten ofta hamnar fel, tror jag, är att skribenten vill att den ska avsluta den egna meningen, det vill säga komma efter det sista citattecknet. Felet är inte alls lika vanligt vid utropstecken, som synes.
Skribenterna klarar mobbning, men inte dejtning
I somras utbröt ett rejält gräl mellan en redaktör och en redigerare. Redaktören gick i taket när redigeraren hade ändrat dejting till dejtning. ”Det låter töntigt, inte seriöst”, tyckte redaktören. Det gick så långt att meningen formulerades om och verbet dejta användes i stället.
När svenskan tar in engelska lånord på -ing – doping, mobbing, jogging, dating etcetera – vill man inom språkvården göra om dem så att de passar in i det svenska böjnings- och stavningsmönstret: dopning, mobbning, joggning, dejtning.
Av dessa ord är det framför allt dejtning som väcker starka känslor här på DN. Kanske har de andra orden haft längre tid på sig att accepteras. Tiden får helt enkelt utvisa om även dejtningen har en chans. (Stavningsändringen date till dejta är lättare att fördra. Möjligtvis för att datea ser helt sjukt ut och data finns med en helt annan betydelse.)
Skribenterna väljer lite för ofta vart före var
Var eller vart är en fråga som kan reta gallfeber på läsare när det blir fel. Språkriktighetsboken rekommenderar att man gör skillnad på dessa ord i skrift: var för befintlighet och vart för riktning. Var är du? (befintlighet, svaret kan vara: Här/Där), Vart ska du gå? (riktning, här kan svaret vara: Hit/Dit).
Men riktningen är tydlig: vart är på väg framåt, och inte bara i tal. Det finns regionala skillnader: i Sydsverige råder, enligt samma bok, det omvända och var föredras av en del talare om såväl riktning som befintlighet. På vissa ställen i Norrland gillar man vars: Vars är du? Vars ska du?
Men var/vart-valet är inte alldeles enkelt, vad säger ni om det här exemplet?
Diane Ladd … får en fråga om var/vart någon tagit vägen och skriker ”SHE WENT TO SHIT AND THE HOGS ATE HER!”
Riktning eller befintlighet? Svaret på frågan i texten innehåller ett rörelseverb, went, och det antyder ju riktning, och skribenten hade skrivit vart, men i redigeringen ändrades det till var. Vem hade rätt?
Skribenten så klart: vart ska det va’ – precis som i sången: Vart tog den stygga lilla loppan vägen?
Skribenterna har svårt att hålla ihop isär och ihop
Sen börjar ett leende och långt angrepp på det uppenbart förjävliga i att Stockholms- och Sportsidorna hänger i hop.
Så skrev Harald Bergius, editionschef på DN Kultur, i ett kåseri i våras. Det var inte bra. Och då menar jag inte: förjävliga (som jag nog skulle ha skrivit i två ord), det ordet finns inte på DN:s sär- eller hopskrivningslista, utan jag tänker på i hop.
På DN har vi regler för sär- och hopskrivningar för att få enhetlighet i texterna. Från språkriktighetssynpunkt går det ofta att göra både och: idag eller i dag, istället eller i ställetfungerar i båda varianter. Men i vissa fall finns det en betydelseskillnad: långtifrån är mer konkret (Skolan ligger långt ifrån hemmet), långtifrån mer abstrakt (Det är långtifrån sanningen).
Enligt våra regler slås så kallade prepositionsuttryck oftare isär än ihop (fast isär skrivs precis som ihop ihop). Så i DN bör vi alltså skriva: i dag och i stället.
Men tendensen på vår redaktion, och i skrivna medier över huvud taget, är att hellre skriva ihop många av dessa uttryck. Jag misstänker att DN:s särskrivningslista blir kortare i framtiden.
Skribenterna kan sällan stava rätt till de här sju orden
Det finns ord som det verkar närmast omöjligt att lära sig att stava, och en del av dem slinker lättare igenom än andra. När något av de sju orden på listan nedan dyker upp i en text läser jag det alltid en extra gång, eftersom de allt som oftast är felstavade.
Följande – visserligen rätt udda – mening innehåller alla de sju värsta stavningsutmanarna. Kan du hitta dem? Och vet du hur de ska rättas?
Ett mångfacetterat orginal gick på upptäcksfärd för att tillfredställa sin öppenhjärtliga och omständiga längtan efter en terass.
Här är de sju orden, nu med bättre stavning:
mångfasetterat(här blir det nästan alltid ett c i stället för ett s)
original(lätt att det första i:et faller bort, det hörs ju inte heller när man uttalar ordet)
upptäcktsfärd(t:et har en tendens att falla bort, det hörs inte alltid heller)
tillfredsställa(två s ska det vara)
omständlig(l:et faller lätt bort)
öppenhjärtig(här lägger man gärna till ett l, öppenhjärtlig)
terrass(två r, två s).
Till sist, vi är medvetna om att det blir fel ibland, och att det ökade antalet texter och ibland också det högt uppvridna nyhetstempot gör att vi alltför ofta släpper igenom felaktigheter till er läsare. Ni ska veta att vi kämpar för att göra rätt.
Marianne Stenberg är DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen.
Källor som använts: Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken och Skiljeteckensboken
Först en spoilervarning: den här texten handlar om lånord som boosta, deala, chilla och hajpa. Kanske kan detta trigga en och annan läsare – men coola ner, de här nya orden är väl anpassade till svenskan.
Språkspalten har tillfrågats om verbet spoila. På svenska har det ju ofta en mycket precis betydelse: att förstöra för kommande läsare, lyssnare eller tittare genom att avslöja för mycket av berättelsens innehåll.
Spoila står ännu inte i Akademiens ordlista. Exakt ålder är svårbestämbar, men genombrottsår i svensk press tycks vara 2010. Spoiler eller spoilervarning är nog äldre och finns båda i ordlistan. Spoilervarning, en översättning av spoiler alert, nämndes i Språkrådets nyordslista 2014 med anmärkningen ”ökad användning”, men äldsta belägg är från 2002. Att spoiler i betydelsen ’plåtskiva på flygplan eller bil för att minska luftmotstånd’ dyker upp redan kring 1960 kan lämnas därhän.
Denna lånordshistoria är typisk för många ord med engelskt påbrå, inte minst verb: boosta, deala, chilla, dejta, dissa, faila, fejka, filma, hajpa, hinta, levla, mejla, mixa, stajla, stalka, steppa, trigga och många till (alla i Akademiens ordlista utom faila). Betydelsen är ofta mer specifik än i engelska, men kan vidgas efter hand. Boosta var ursprungligen dataspelsterm: att stödja någon att levla, ta sig upp en nivå i spelet. Numera kan det betyda ’förstärka’ mer allmänt.
Spoila-verben är väl anpassade till svenskan. Språkvetare brukar skilja mellan lånords morfologiska och ortografiska anpassning. Den morfologiska anpassningen, ordets böjning och struktur, är perfekt! Verben är tvåstaviga med betoning på första stavelsen och lätt bibetoning på den andra. Detta har ibland beskrivits som den kanoniska formen för svenska ord. (Exempelvis kännetecknar den vardagliga smeknamn: Kicki, Ibbe, Dillan, Tompa.) Och alla verben böjs enligt den dominerande så kallade första konjugationen: spoila-spoilade-spoilat, aldrig till exempel spoilte-spoilt.
Språkvetenskapligt sett hör de flesta av Nordens språk till den indoeuropeiska språkstammen. Det gäller färöiska, isländska, norska, danska och svenska, som alla är nordgermanska språk med ursprung i det samnordiska språket som talades under vikingatiden. Senare fjärmade sig språken från varandra och blev åtskilda i en västlig och en östlig språkstam med danska och svenska i den östliga och norska, färöiska och isländska i den västliga. Färöiska och isländska utgör tillsammans de önordiska språken. De är inte ömsesidigt förståeliga med de fastlandsnordiska språken, som är de skandinaviska språkendanska, norska och svenska. Den här indelningen handlar bland annat om utvecklingen i uttalet (ljudsystemen).
Även i dag är skillnader i uttalet en aspekt som vållar mest problem för grannspråksförståelsen. Men i motsats till vad man kanske skulle tro utifrån indelningen ovan, är förståelsen mellan norskt och svenskt uttal i våra dagar bättre än förståelsen mellan danska och svenska.
Finskan och de samiska språken tillhör däremot den finsk-ugriska språkfamiljen. I hela det nordliga Norden talas samiska språk över landsgränserna i såväl Norge, Sverige som Finland. I Finland talar en liten minoritet därtill karelska, i Norge kvänska och i Sverige meänkieli. Dessa språk kan inte förstås av personer som talar nordiska språk, om de inte uttryckligen har lärt sig dem.
Danska, finska, norska, isländska och svenska (inklusive finlandssvenska) är statsbärande språk i Norden. Dessa språk samt färöiska, grönländska och samiska är det vi kallar samhällsbärande språk i Norden. De nordiska teckenspråken har en särställning i de nordiska samhällena. ”Deklaration om nordisk språkpolitik” redogör för språkens status och för centrala områden inom nordisk språkpolitik. Ansvaret för att följa upp deklarationen är nationellt, men det nordiska samarbetet ska bidra till att stötta nationella åtgärder.
Danska talas av en minoritet i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I området Sydslesvig har danska sedan 2015 haft status som ett av flera officiella språk.
Finska talas och är ett erkänt minoritetsspråk i den nordvästryska Karelska Republiken.
Språkbruk i det nordiska samarbetet
I det nordiska samarbetet finns det en viss parallellspråkighet mellan de tre skandinaviska språken danska, norska och svenska å den ena sidan och engelska å den andra.
Även i en del professionella sammanhang är engelska samarbetsspråket.
På vissa sätt skulle det kunna vara lättare och mer praktiskt om allt samarbete föregick på engelska, men det ligger en positiv signal om nordisk samhörighet över språkliga gränser i att det politiska samarbetet håller fast vid grannspråksförståelsen mellan danska, norska och svenska.
ÖVERSÄTTNINGSBYRÅ ⭐️ Lågpris översättning i Sverige 