Kanske går det inte att vinna en kamp mot engelskan?*

Engelskan kan bli så dominerande att vi i en framtid inte längre kan formulera det vi vill ha sagt på svenska.

En av mina favoritförfattare är Anthony Burgess. Han var en språkekvilibrist och gudabenådad ordvrängare som kunde svinga sig upp till ett högtstående, avancerat språk, för att i nästa ögonblick dyka rätt ner i jargongen på gatan – eller till och med i rännstenen. Oavsett om man läser honom på originalspråket engelska eller i strålande svensk översättning av Caj Lundgren (mer känd som SvD:s legendariska signatur Kajenn) kan man förvänta sig en smittande lustfylld inställning till språket.

Det är alltid en njutning att läsa Burgess, bland annat därför att han bemödade sig om att lägga lite extra krut på att leka med språket – vare sig det handlade om rimmande cockney i ”Doktorn är sjuk”, fnissigt undermålig dikt i romansviten om poeten Enderby eller påhittad framtidsslang med inslag av ryska i ”A clockwork orange”. Och Caj Lundgren lyckades med motsvarande bedrift när han gav romanerna svensk språkdräkt.

Den här inställningen till språket som något som vi inte bara använder för att kommunicera med varandra, utan också för att ha kul, är värd att lyfta fram.

Det här gäller så klart inte bara ens eget modersmål, utan också när man gör stapplande försök att lära sig ett främmande språk. Att lära sig ett nytt språk öppnar dörrar till helt nya metaforer. Ett främmande språk är på något magiskt vis laddat med ett annat sätt att uppfatta världen. Jag läste nyligen hur Tomas Riad, professor i nordiska språk och ledamot i Svenska Akademien, beskrev det i en intervju i DN: ”Att lära sig ett nytt språk ger nya sätt att tänka”.

Just så är det. Men samtidigt som det bara är av godo att lära sig nya språk, är det också viktigt att kunna skilja dem åt, att inte blanda ihop dem. Och med den dominans engelskan har i dag tycks svensktalande i allt större utsträckning ha svårt med detta. Jag har i tidigare texter skrivit om det jag kallar löjlig svengelska – när löparskor får heta runningskor, Vasastan får byta namn till Midtown och branschorganisationer heter Bil Sweden ochSvenska Pig. Jag har raljerat lite och de av er som läste artiklarna anade kanske att jag fann ett visst nöje i detta. För visst är det så – till och med i detta finns en språkglädje; att få vrida och vända på anglicismer, att knåda på fjantiga fraser. Men då handlar det inte om upptäckarglädjen som finns i att lära sig ett nytt språk, utan mer skadeglädje av den typ man kan känna inför pekoralistisk diktning eller kalkonfilmer.

Vårt språk är fullt av lånord och vi kommer naturligtvis att fortsätta berikas av lån, framför allt från engelskan. För de flesta av oss är engelska vårt andraspråk – och det är så klart ett alldeles utmärkt språk, minst lika spännande som alla andra tungomål. Men vad händer när det blir så dominerande att det slår att ut vårt eget? Eftersom så många svenska doktorsavhandlingar i dag skrivs på engelska riskerar vi exempelvis att forskare inte kan formulera sig om sin forskning på svenska.

Förra året tog för ovanlighetens skull en svensk, Tomas Lindahl, emot Nobelpriset i kemi (tillsammans med amerikanen Paul Modrich och turken Aziz Sancar) och enligt Kungliga Vetenskapsakademiens pressmeddelande – som var skrivet på svenska – fick han det för sin upptäckt av base excision repair. Vad detta molekylära maskineri, som är till för att motverka att vårt dna kollapsar, heter på svenska berättade inte Vetenskapsakademien. Min tolkning är att det helt enkelt inte finns någon svensk term för det.

Kanske går det inte att vinna en kamp mot engelskan? Kanske framstår i stället sådana försök som löjliga för nya generationer, hos vilka engelskan är så inympad i svenskan att de inte längre skiljer språken åt? För dem smälter de samman och invändningar om anglicismer riskerar att framstå som obegripliga synpunkter från stofiler. För varje sportbutik som bankar in att de säljer hikingskor och inte vandrarkängor, för varje debattartikel som skriver NGO:s i stället för ideella organisationer, blir det ytterligare lite mer normaliserat att engelska ska anses strået vassare än svenskan och att vårt eget modersmål inte riktigt duger till.

Hur dominerande engelskan är ser man i Språkrådets nyordslista, som presenterades strax före årsskiftet. Av 37 nya ord var en tredjedel hämtade från engelskan, de flesta av dem utan att något som helst försök att översätta dem hade gjorts. Även här tänker jag att det annars skulle kunna finnas utrymme för någon sorts språkglädje: i att uppfinna lämpliga översättningar av spännande engelskspråkiga nyord. Om engelsmän och amerikaner kan leka sig fram till mansplain genom att kombinera ordenman och explain, varför kan då inte vi göra detsamma?

Jag har faktiskt ett svenskt förslag, i Anthony Burgess och Caj Lundgrens anda. Genom att kasta om ett par bokstäver i ordet förklara kan vi minst lika elegant uppnå samma innebörd: förkarla!

*Källa: Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet: Vi säljer ut svenskan med ”svengelskan”