Språklagstiftning existerade knappt i Sverige innan 1999, då en ny lag upphöjde fem språk (finska, samiska, romani, jiddisch och tornedalsfinska/meänkieli) till ”nationella minoritetsspråk”. I samma veva ratificerade Sverige den europeiska minoritetsspråkskonventionen med avseende på dessa. Det konkreta resultatet av detta är dock begränsat, och reformerna kan inte utan viss rätt betraktas som kosmetiska. Efter minoritetsspråkslagen ansågs det från en del håll att det var märkligt att en nation hade officiella minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk.
Precis som i åtskilliga andra länder, såsom Storbritannien och USA funderade majoritetsspråket de facto som landets officiella, men saknade erkännande de jure. Denna situation förändrades dock 2009 i och med en ny lag som stadfäste svenskans roll som landets ”huvudspråk”. Lagtexten i sin helhet kan läsas i Svensk författningssamling nr. 2009:600. Det kan svårligen förnekas att texten är en smula vag.
Den påpekar det självklara faktumet att ”svenska är huvudspråk i Sverige”, och att ”alla som är bosatta i Sverige 11 ska ha tillgång till” detta. Talare av vilket språk det än vara månde ska ”ges möjlighet att utveckla och använda” detta. Det allmänna har ett ”särskilt ansvar” för att svenska, de fem officiella minoritetsspråken och svenskt teckenspråk utvecklas. Det närmaste den nya lagen kommer konkreta föreskrifter torde vara paragraf 10, där det framhålls att ”språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska”.
Anmälningar från såväl privatpersoner som organisationer har inkommit, där fall påtalats där myndigheter anses otillbörligt ha främjat engelska på svenskans bekostnad. Det har i allmänhet rört sig om symbolfrågor såsom departementens och hovets internetadresser, vilka ursprungligen var enbart engelskspråkiga. Dessa anmälningar har rönt varierande grad av framgång. För en översikt (på franska) av språklagstiftning i Sverige (eller för den delen vilket annat land som helst) rekommenderas den kanadensiska sajten L’aménagement linguistique dans le monde (http://www.tlfq.ulaval.ca/ axl), som är så tillförlitlig man kan begära av ett arbete som har som ambition att täcka in hela världen.
Som tidigare nämnts har svenska fram till nyligen inte haft något de jure erkännande som officiellt språk i Sverige, och även om detta sedan 1917 varit fallet i Finland, har myndigheterna i allmänhet inte blandat sig i själva språkets utveckling eller karaktär. Svenska blev officiellt språk i Sverige först 2009, en status som minoritetsspråken fick redan 1999.
Officiella eller halvofficiella organisationer, såsom Klarspråksgruppen, Svenska Akademien och Svenska språknämnden har dock engagerat sig i språkvårdsfrågor, och deras rekommendationer ses ofta som officiellt sanktionerade. I Finland spelar Institutet för de inhemska språken en liknande roll. 2006 bildades så på initiativ av den svenska regeringen Språkrådet, som kallar sig självt för ”Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik”. Sin uppgift beskriver man som att ”bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige”.
På den engelskspråkiga versionen av rådets hemsida (http://www.sprakradet.se/international ) nämner man även bland sina uppgifter att bevaka statusen och användandet av språken i Sverige (de officiellt erkända samt svenskt teckenspråk), och att verka för nordisk språklig sammanhållning. Härutöver finns ett antal privata initiativ, som i allmänhet ägnar sig åt att bekämpa anglicismer och engelskans utbredning på svenskans bekostnad. Det mest aktiva av dessa förefaller vara Språkförsvaret, som ibland hörs i den offentliga debatten.
Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland
Varför bör du välja översättningsbyrå Baltic Media?
Hur minskar man översättningskostnaderna utan att sänka kvaliteten
Sveriges bästa priser på svensk översättning | Pris per ord
Processen för svensk översättning
Kostnadsfri offert
Begäran om information
E-post
Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande.
1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska . Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska än sina kamrater i svenskspråkiga skolor.
Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.
De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella. De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning.
I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp. Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.
Utanför Sverige har svenska som sagt officiell status även i Finland, vars statistikmyndigheter räknar 290 000 modersmålstalare (motsvarande ca 5,5 % av landets befolkning). Detta antal har stadigt sjunkit sedan andra världskriget, och andelen har minskat ända sedan 1600-talet, då de utgjorde 16,5 % av finländarna. Även om den ibland ifrågasätts, är svenskans status i Finland anmärkningsvärt stark med tanke på dels minoritetens storlek och dels svenskans ringa internationella gångbarhet (i juridiska termer handlar det inte ens om en minoritet, utan om talare av det ena av republikens två ”inhemska språk”, vilka i teorin är helt likställda).
Alla finskspråkiga måste studera svenska
Alla finskspråkiga måste studera svenska, även om detta givetvis inte med automatik innebär att de lämnar skolsystemet med solida kunskaper i språket. De flesta gör det faktiskt inte, men i en av EU initierad enkätundersökning [10] ansåg ändå 38 % av finländarna med finska som modersmål att de var förmögna att föra ett samtal på svenska, vilket under omständigheterna inte kan betraktas som en påfallande låg siffra.
Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande [8, 25, 29f ]. 1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska [8, 18f ]. Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska.
Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.
De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella.
De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning. I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp.
Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.
Läs mer: MetaNet.e
ÖVERSÄTTNINGSBYRÅ ⭐️ Lågpris översättning 