Svenska som officiellt språk i Sverige och Finland

Språklagstiftning existerade knappt i Sverige innan 1999, då en ny lag upphöjde fem språk (finska, samiska, romani, jiddisch och tornedalsfinska/meänkieli) till ”nationella minoritetsspråk”. I samma veva ratificerade Sverige den europeiska minoritetsspråkskonventionen med avseende på dessa. Det konkreta resultatet av detta är dock begränsat, och reformerna kan inte utan viss rätt betraktas som kosmetiska. Efter minoritetsspråkslagen ansågs det från en del håll att det var märkligt att en nation hade officiella minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk.

Precis som i åtskilliga andra länder, såsom Storbritannien och USA funderade majoritetsspråket de facto som landets officiella, men saknade erkännande de jure. Denna situation förändrades dock 2009 i och med en ny lag som stadfäste svenskans roll som landets ”huvudspråk”. Lagtexten i sin helhet kan läsas i Svensk författningssamling nr. 2009:600. Det kan svårligen förnekas att texten är en smula vag.

Den påpekar det självklara faktumet att ”svenska är huvudspråk i Sverige”, och att ”alla som är bosatta i Sverige 11 ska ha tillgång till” detta. Talare av vilket språk det än vara månde ska ”ges möjlighet att utveckla och använda” detta. Det allmänna har ett ”särskilt ansvar” för att svenska, de fem officiella minoritetsspråken och svenskt teckenspråk utvecklas. Det närmaste den nya lagen kommer konkreta föreskrifter torde vara paragraf 10, där det framhålls att ”språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska”.

Anmälningar från såväl privatpersoner som organisationer har inkommit, där fall påtalats där myndigheter anses otillbörligt ha främjat engelska på svenskans bekostnad. Det har i allmänhet rört sig om symbolfrågor såsom departementens och hovets internetadresser, vilka ursprungligen var enbart engelskspråkiga. Dessa anmälningar har rönt varierande grad av framgång. För en översikt (på franska) av språklagstiftning i Sverige (eller för den delen vilket annat land som helst) rekommenderas den kanadensiska sajten L’aménagement linguistique dans le monde (http://www.tlfq.ulaval.ca/ axl), som är så tillförlitlig man kan begära av ett arbete som har som ambition att täcka in hela världen.

Som tidigare nämnts har svenska fram till nyligen inte haft något de jure erkännande som officiellt språk i Sverige, och även om detta sedan 1917 varit fallet i Finland, har myndigheterna i allmänhet inte blandat sig i själva språkets utveckling eller karaktär. Svenska blev officiellt språk i Sverige först 2009, en status som minoritetsspråken fick redan 1999.

Officiella eller halvofficiella organisationer, såsom Klarspråksgruppen, Svenska Akademien och Svenska språknämnden har dock engagerat sig i språkvårdsfrågor, och deras rekommendationer ses ofta som officiellt sanktionerade. I Finland spelar Institutet för de inhemska språken en liknande roll. 2006 bildades så på initiativ av den svenska regeringen Språkrådet, som kallar sig självt för ”Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik”. Sin uppgift beskriver man som att ”bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige”.

På den engelskspråkiga versionen av rådets hemsida (http://www.sprakradet.se/international ) nämner man även bland sina uppgifter att bevaka statusen och användandet av språken i Sverige (de officiellt erkända samt svenskt teckenspråk), och att verka för nordisk språklig sammanhållning. Härutöver finns ett antal privata initiativ, som i allmänhet ägnar sig åt att bekämpa anglicismer och engelskans utbredning på svenskans bekostnad. Det mest aktiva av dessa förefaller vara Språkförsvaret, som ibland hörs i den offentliga debatten.

Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland

Varför bör du välja översättningsbyrå Baltic Media? 

Hur minskar man översättningskostnaderna utan att sänka kvaliteten

Sveriges bästa priser på svensk översättning | Pris per ord

 Processen för svensk översättning

Kostnadsfri offert  

Begäran om information   

E-post

Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande.

1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska . Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska än sina kamrater i svenskspråkiga skolor.

Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.

De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella. De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning.

I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp. Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.

Utanför Sverige har svenska som sagt officiell status även i Finland, vars statistikmyndigheter räknar 290 000 modersmålstalare (motsvarande ca 5,5 % av landets befolkning). Detta antal har stadigt sjunkit sedan andra världskriget, och andelen har minskat ända sedan 1600-talet, då de utgjorde 16,5 % av finländarna. Även om den ibland ifrågasätts, är svenskans status i Finland anmärkningsvärt stark med tanke på dels minoritetens storlek och dels svenskans ringa internationella gångbarhet (i juridiska termer handlar det inte ens om en minoritet, utan om talare av det ena av republikens två ”inhemska språk”, vilka i teorin är helt likställda).

Alla finskspråkiga måste studera svenska

Alla finskspråkiga måste studera svenska, även om detta givetvis inte med automatik innebär att de lämnar skolsystemet med solida kunskaper i språket. De flesta gör det faktiskt inte, men i en av EU initierad enkätundersökning [10] ansåg ändå 38 % av finländarna med finska som modersmål att de var förmögna att föra ett samtal på svenska, vilket under omständigheterna inte kan betraktas som en påfallande låg siffra.

Utbildningssystemet i Sverige och Svenskfinland fungerar i huvudsak på svenska, men oro uttrycks ibland för engelskans frammarsch. Universitetsutbildning på engelska är ingen ovanlighet, och på en del institutioner bedrivs undervisningen rentav huvudsakligen på engelska, tämligen oberoende av närvaron av utländska gäststuderande [8, 25, 29f ]. 1999 fick 2–3 % av grundskoleeleverna sin skolgång på ett annat språk än svenska, vilket i tre fjärdedelar avfallen betydde engelska [8, 18f ]. Dennaföreteelse tycks inte ha kartlagts vidare under det gångna årtiondet, men Falk påpekade att andelen var stigande. Hon citerade också studier som visade att dessa skolbarn var sämre på svenska.

Det finns även ett mindre antal grundskolor som använder andra språk (tyska, franska, finska …) som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. Särskilda finskspråkiga klasser har funnits (och gör det fortfarande, om än i mer begränsad utsträckning) i det kommunala skolsystemet. Därtill kommer sameskolorna, som bedriver sin verksamhet på svenska och samiska, samt dövskolor, som använder sig av svenskt teckenspråk.

De offentliga skolornas användande av andra språk än svenska har emellertid huvudsakligen begränsats att utanför ordinarie lektionstid erbjuda modersmålsundervisning för invandrarbarn. Sådan undervisning föreläggs skolan om ett visst antal därtill berättigade barn visar intresse för den. Berättigandet bygger på att språket ifråga aktivt används i barnets hemmiljö. Värt att notera är att det alltså här rör sig om språk andra än de officiella.

De erkända minoritetsspråken är dock gynnade genom att det för dessa inte behövs mer än en enstaka individ för att skolan ska vara tvungen att erbjuda modersmålsundervisning. I Finland erbjuds svenskspråkig undervisning från förskole- till universitetsnivå på orter där det finns en svenskspråkig befolkningsgrupp.

Majoriteten av studenterna är givetvis finlandssvenskar, men en del skolor har även ett betydande inslag av återinvandrade finnar från Sverige, samt av finländska barn från rent finskspråkiga hem – i det senare fallet handlar det om att föräldrarna vill ge sina barn ett extra språk ”gratis”. Ibland har oro uttryckts för att dessa, med sin avsaknad av tidigare svenskkunskaper, skulle kunna agera ”trojansk häst”, och i praktiken främja införandet av finska som huvudspråk, om inte i klassrummet, så åtminstone på skolgården.

Läs mer: MetaNet.e

Yukiko Duke/Svenska Dagbladet: Svenskars okunskap om finlandssvenska djupt generande

finnish flag1

När Sverige förlorade Finland till Ryssland efter nederlaget i finska kriget 1809, hade Finland varit en del av Sverige i 600 år: svenskan utgjorde både ett förvaltnings- och bildningsspråk. Innan krigsnederlaget var Åbo en av Sveriges viktigaste städer, både som makt- som bildningscentrum: Åbo Akademi räknades som landets tredje universitet efter Uppsala och Dorpat. Uppskattningsvis 15 procent av befolkningen i Finland hade svenska som modersmål. Av dem hörde majoriteten till kusttrakternas allmoge, men många var ämbetsmän och präster verksamma i de finskspråkiga delarna av Finland.

Det var först under 1800-talet som finskan blev ett samhällsbärande språk, och det dröjde fram till början av 1900-talet innan finskan ersatte svenskan som landets första språk. Men redan 1875 vädrade skalden Zacharias Topelius sina farhågor om svenskans framtid i ”Boken om vårt land”: ”Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. /…/Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka därför, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.”

Det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Topelius farhågor till trots är finlandssvenskan fortfarande på det stora hela – med undantag av några förvirrande ”falska vänner” – mycket lik rikssvenskan. Det gör perrongmannens attityd än mer obegriplig och förolämpande. Tyvärr är han inte ensam; det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Därför är det extra glädjande att den stora, finlandssvenska poeten Tua Forsström gör sitt inträde i Svenska Akademien vid dess högtidssammankomst den 20 december. Det är ett inval som signalerar att Akademien som svensk kulturinstitution värnar om det finlandssvenska språkområdet. Förhoppningsvis leder det i förlängningen till ett större rikssvenskt intresse för Svenskfinland och den intressanta finlandssvenska kulturscenen.

 

Läs hela artikeln här Svenska Dagbladet Krönika Svenska språket

 

Frågor om språk – Svenska språket

05 (6)
Stockholm, Sverige. Foto: Baltic Media 

 

Språkfrågor

Skandinavien

Fråga: Vilket genus har Skandinavien? Heter det alltså det vidsträckta Skandinavien eller den vidsträckta Skandinavien?

Svar: Det heter det vidsträckta Skandinavien. Namn på länder och landområden är neutrum, t-ord. Skandinavien är ju dels ett samlingsnamn på några länder, dels en benämning på Skandinaviska halvön.
Ursprungligt skick

Fråga: Heter det återställa något i ursprungligt skick eller återställa något till ursprungligt skick?

Svar: Enligt ordböckerna heter det återställa något i ursprungligt skick.
Hyfs

Fråga: Heter det ingen hyfs eller inget hyfs? Båda formerna tycks användas.

Svar: Det heter ingen hyfs, för hyfs är ett n-ord enligt alla ordböcker.
Grön växt

Fråga: Vad är det för skillnad på sallad och sallat?

Svar: Både sallad och sallat existerar som ord. Ursprungligen är det fråga om ett och samma ord, och sallat är den äldsta formen. Numera är formen sallad vanligast, och den används både om växten och maträtten. Formen sallat används enbart om växten.
Pelletar

Fråga: Heter det pelletförråd eller pelletsförråd, dvs. ska foge-s användas i sammansättningar med pellet eller inte?

Svar: Rekommendationen är att foge-s ska användas i sammansättningar med pellet. Det blir alltså pelletsförråd. I Svenska Akademiens ordlista ingår sammansättningarna pelletsbrännare, pelletskamin och pelletspanna.
Inbyggarnamn

Fråga: Finns det några regler för när man ska använda ändelsen ‑are (som i helsingforsare) och när man ska använda ändelsen ‑bo (som i Pargasbo)?

Svar: Det är inte alltid lätt att veta om det ska vara -are eller -bo. En regel är att -bo kan fogas till vilket ortnamn som helst, medan det är besvärligare med ändelsen -are. Namn som slutar på vokal kan inte få -are, och därför måste det bli Borgåbo, Oslobo, Lovisabo, Pellingebo osv. Men inte heller alla ortnamn på konsonant kan få ändelsen. Man kan till exempel inte tala om *villmanstrandare, *kristinestadare eller *londonare, men nog om stockholmare, björneborgare och parisare.
Observera att orden på -are är avledningar och ska skrivas med liten bokstav, medan orden med ‑bo är sammansättningar och ska skrivas med stor bokstav.
Vederlag

Fråga: Jag har sett ordet bostadsvederlag användas, och nu undrar jag om det inte borde vara bolagsvederlag.

Svar: Du har rätt i att termen lyder bolagsvederlag. Ordet motsvarar ju den finska termen yhtiövastike. Termen bolagsvederlag är en finlandism som inte finns i standardsvenskan, men det är fråga om ett slags officiell finlandism som ingår i finländsk lagtext.
Röra eller beröra

Fråga: Är det någon skillnad om man använder röra eller beröra i följande exempel: kvitton som rör/berör ärendet?

Svar: Beröra har betydelsen ’vidröra’ (livsfarligt att beröra ledningen), ’kortfattat behandla’ (här ska bara ett par aspekter beröras) och ’ha inverkan på’ (konflikten berör flera parter). Därför passar ordet inte i detta fall. Röra kan betyda ’angå’, och det är därför möjligt att använda röra i exemplet. Naturligast vore dock kanske att använda gälla: kvitton som gäller ärendet.
Sköter sjuka

Fråga: Kan man faktiskt använda termen sjuksköterska också om en manlig vårdare?

Svar: I Sverige är den officiella titeln legitimerad sjuksköterska, och den gäller både män och kvinnor. I Finland används dock legitimerad sjukskötare som officiell term.
Hyra ut personal

Fråga: Vilken är den svenska motsvarigheten till finskans vuokratyöntekijä?

Svar: Uttrycket vuokratyöntekijä finns i finländsk lagtext och motsvaras där av hyrd arbetstagare. I bruket säger man dock oftare antingen uthyrd arbetstagare (ur bemanningsföretagets synvinkel) eller inhyrd arbetstagare (ur kundföretagets synvinkel). Man talar också om uthyrd/inhyrd personaloch uthyrd/inhyrd arbetskraft. I Sverige finns en lag om uthyrning av arbetstagare.
Naturligtvis kan man också omskriva och säga att en person är uthyrd till ett företag eller inhyrd av ett företag.
Ortnamn

Fråga: Varifrån kommer -om i ortnamn som Östersundom, Haddom och Kuggom?

Svar: Ortnamn på -om som Östersundom är gamla dativformer. Det finns också andra ord som är gamla dativformer, t.ex. orden lagom och stundom.
Förlova

Fråga: Jag har sett ordet hemförlova användas när någon skickas hem från ett sjukhus. Är detta korrekt?
Svar: Hemförlova används oftast om soldater, men kan också användas i andra fall. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien betyder ordet i första hand ’ge tillstånd att återvända hem, med avseende på soldater eller andra personer i tjänst utanför hemorten’, och de exempel som ges är armén hemförlovades hösten 1919; riksdagen hemförlovades i juni. Enligt ordboken kan hemförlova dock också användas ’med avseende på intagna på vårdanstalt e.d.’: patienten kan hemförlovas till jul.
Timtal

Fråga: Ska singular eller plural användas efter bråktal, dvs. heter det 2 ½ timme eller 2 ½ timmar?

Svar: Det är naturligt att använda singular efter bråktal, alltså 2 ½ timme (två och en halv timme), 4 ¾ timme. Också plural kan dock användas om hela talet är större än 2, som i exemplen. Det kan alltså heta 2 ½ timmar4 ¾ timmar osv. Om hela talet är mindre än 2 används enbart singular: ½ timme1 ¾ timme.
Berättelser

Fråga: Rekommenderas det att man använder årsberättelse eller verksamhetsberättelse när det gäller redogörelsen för en förenings verksamhet under året?

Svar: Årsberättelse och verksamhetsberättelse är i stort sett synonyma ord. Valet är alltså fritt, men om det t.ex. står årsberättelse i föreningens stadgar är det bäst att använda det ordet.
Sjukdomar

Fråga: Ska borrelios och borreliabakterie skrivas med stor eller liten bokstav?

Svar: Både borrelios och borreliabakterie ska skrivas med liten bokstav.

Källa:  Språkbruk.fi    

 

Norra Europas ledande digitala översättningsbyrå
med fokus på nordiska och baltiska språk

Nordens språk: språkens status i och utanför Norden

 

05 (6)
Stockholm. Foto: Baltic Media

Språkvetenskapligt sett hör de flesta av Nordens språk till den indoeuropeiska språkstammen. Det gäller färöiska, isländska, norska, danska och svenska, som alla är nordgermanska språk med ursprung i det samnordiska språket som talades under vikingatiden. Senare fjärmade sig språken från varandra och blev åtskilda i en västlig och en östlig språkstam med danska och svenska i den östliga och norska, färöiska och isländska i den västliga. Färöiska och isländska utgör tillsammans de önordiska språken. De är inte ömsesidigt förståeliga med de fastlandsnordiska språken, som är de skandinaviska språken danska, norska och svenska. Den här indelningen handlar bland annat om utvecklingen i uttalet (ljudsystemen).

Även i dag är skillnader i uttalet en aspekt som vållar mest problem för grannspråksförståelsen. Men i motsats till vad man kanske skulle tro utifrån indelningen ovan, är förståelsen mellan norskt och svenskt uttal i våra dagar bättre än förståelsen mellan danska och svenska.

Finskan och de samiska språken tillhör däremot den finsk-ugriska språkfamiljen. I hela det nordliga Norden talas samiska språk över landsgränserna i såväl Norge, Sverige som Finland. I Finland talar en liten minoritet därtill karelska, i Norge kvänska och i Sverige meänkieli. Dessa språk kan inte förstås av personer som talar nordiska språk, om de inte uttryckligen har lärt sig dem.

Danska, finska, norska, isländska och svenska (inklusive finlandssvenska) är statsbärande språk i Norden. Dessa språk samt färöiska, grönländska och samiska är det vi kallar samhällsbärande språk i Norden. De nordiska teckenspråken har en särställning i de nordiska samhällena. ”Deklaration om nordisk språkpolitik” redogör för språkens status och för centrala områden inom nordisk språkpolitik. Ansvaret för att följa upp deklarationen är nationellt, men det nordiska samarbetet ska bidra till att stötta nationella åtgärder.

Danska, finska och svenska är officiella språk i Europeiska unionen.

Danska talas av en minoritet i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I området Sydslesvig har danska sedan 2015 haft status som ett av flera officiella språk.

Finska talas och är ett erkänt minoritetsspråk i den nordvästryska Karelska Republiken.

Språkbruk i det nordiska samarbetet

I det nordiska samarbetet finns det en viss parallellspråkighet mellan de tre skandinaviska språken danska, norska och svenska å den ena sidan och engelska å den andra.

I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

Nordiska ministerrådet har sedan 1991 byggt upp ett nära samarbete med de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. I det nordisk-baltiska samarbetet används engelska som arbetsspråk.

Även i en del professionella sammanhang är engelska samarbetsspråket.

På vissa sätt skulle det kunna vara lättare och mer praktiskt om allt samarbete föregick på engelska, men det ligger en positiv signal om nordisk samhörighet över språkliga gränser i att det politiska samarbetet håller fast vid grannspråksförståelsen mellan danska, norska och svenska.

De nordiska länderna har ingått flera avtal om nordiskt språksamarbete.

översättningbyrå

översättning

Läs mer: Norden.org  

Översättningsbyrå