Etikett: språklagen

Christina Johansson / DN Åsikt: ”Skandal att NK överger svenska språket”

 

NK
Bild: Baltic Media

Det är skandal att varuhuset NK övergett svenska språket och i stället genomgående använder engelska. Vi har faktiskt en språklag som säger att svenskan är vårt huvudspråk, skriver Christina Johansson, medlem i nätverket Språkförsvaret.

(…) Häromdagen styrde jag kosan till NK, det vill säga AB Nordiska Kompaniet, på Hamngatan i Stockholm med målet att bli lycklig ägare av ett nytt paraply. NK är inte ett varuhus som jag brukar besöka, så jag frågade en välklädd och välfriserad anställd var paraplyer fanns i detta gigantiska varuhus.

Min blick fastnade på hans eleganta namnbricka. Där stod hans förnamn och avdelningen han jobbade på. Det konstiga var att avdelningen stod på engelska. Då jag undrade över detta fick jag veta att NK övergått till engelska. Alla avdelningar har numera enbart engelska namn.

”Varför?” frågade jag förfärat. ”Avdelningarna borde förstås stå på svenska med stora bokstäver och möjligtvis ha en översättning till engelska med mindre bokstäver därefter. Känner inte NK till att svenska är huvudspråk i Sverige, vilket även står i språklagen?”

Den välklädde och välfriserade svarade att varuhuset årligen har hundratusentals turister som inte förstår svenska och att alla i Sverige kan engelska. Det skulle inte se snyggt ut med text på både svenska och engelska.

Mitt svar var att alla svenskar och invandrare inte kan engelska. Om huvudspråket är svenska ska naturligtvis skyltarna i första hand vara på svenska. Hur exotiskt är det för övrigt för turister att besöka ett land där allting står på engelska, precis som i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland? Tyckte han att Sverige ska bli som USA?

Svaret jag fick förskräckte mig. Expediten svarade att han ansåg att det skulle vara bra om Sverige blev som USA och om alla i Sverige talade engelska i stället för svenska. Han hävdade att det är många som tycker som han och lade till: ”Det är utveckling”.

Jag berättade för honom att jag är medlem i föreningen Språkförsvaret som motsätter sig engelskans utbredning i landet och att jag efter vad jag fått höra tänkte skriva om NK:s språkbyte.

Den välklädde och välfriserade sade då tvärt att han hade talat tillräckligt länge med mig nu. Han slet av sig sin namnskylt och beordrade mig att omedelbart lämna NK. Om jag inte gjorde det skulle han kalla på vakter.

Jag, som hela tiden hade samtalat med honom i vänlig ton blev mycket förvånad över hans plötsliga otrevliga och hotfulla bemötande. Så otrevligt har jag aldrig tidigare blivit bemött.

Språkbytet var tydligen en känslig fråga. Jag upplyste honom om att jag var på NK för att köpa ett paraply och avlägsnade mig snabbt innan han hann hämta vakter.

NK hade inte det paraply som jag sökte, och de paraplyer som fanns tilltalade mig inte. Jag frågade paraplybiträdena efter kundtjänst. Någon kundtjänst existerade inte, fick jag veta, det hette numera ”Service Center”.

Jag tog en förgylld hiss med speglar upp till ”Service Center” för att höra mig för om där fanns foldrar om NK. Det hade funnits foldrar om NK tidigare, men inte längre.

I stället för en broschyr tog jag ett foto på en skylt bredvid hissen. Där kunde man se NK:s alla avdelningar. Dessa stod faktiskt ännu på svenska, men på andra plats och med små, svaga, kursiva gemener.

Först stod avdelningarna på engelska med stora, feta, svarta versaler. Jag åkte ner till markplanet, gick förbi en vakt som misstänksamt stirrade på mig och lämnade med en suck av lättnad NK.

(….)

Aldrig mer kommer jag att sätta min fot på NK, det kommersiella lyxvaruhuset som har övergett svenskan till förmån för engelskan.

Läs hela artikeln här: Dagens Nyheter 

Här är reportrarnas vanligaste språkfel

Här är fem av de vanligaste fel som reportrar och skribenter gör, listade och kommenterade av Marianne Stenberg – DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen. 

blur book close up data
Photo by Pixabay on Pexels.com

Som DN:s språkgranskare hamnar språkfrågor från kollegor på mitt bord. Och ofta är svaret redan givet.
”Gemen”, skriker jag när jag ser någon närma sig mitt skrivbord med en fråga på läpparna. ”Stor eller liten bokstav?” är nämligen den absolut vanligaste frågan jag får.

I skrivna nyhetstexter vill man att så lite som möjligt ska sticka ut, det stör läsningen: versaler sticker ut, gemener är lättare att läsa. Så vi plockar bort så många stora bokstäver vi bara kan. Vi skriver till exempel Ikea med en versal och inte fyra, som företaget vill. Logotypskrivning av typen iPhone och r.o.o.m. gillar vi inte alls, det försvenskas till Iphone och Room.

Rättstavningsprogram, skickliga reportrar, redaktörer och redigerare till trots, fel slinker igenom. Här är fem vanliga fel som vi som skriver i DN ofta gör:

  1. Skribenterna sätter punkt på fel ställe vid citat

Att sätta punkten rätt i en mening som innehåller självständiga citat toppar nog fellistan. Jag låter DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman – som alltid darrar till av obehag när hon ska sätta en citatnära punkt i sina texter – bidra med ett exempel.

Hon sa: ”Barnen fryser lika mycket som girafferna”. Bredvid stod en stressad citymamma och klappade rappt och bestämt i händerna: ”Du vet vad mamma sagt, walk and talk! Walk and talk!”

Slutcitattecknet är – det såg ni väl! – felplacerat i det första citatet och rätt i det andra. Ett självständigt citat föregås vanligtvis av kolon och innehåller en eller flera hela meningar. Ett skäl till att slutpunkten ofta hamnar fel, tror jag, är att skribenten vill att den ska avsluta den egna meningen, det vill säga komma efter det sista citattecknet. Felet är inte alls lika vanligt vid utropstecken, som synes.

  1. Skribenterna klarar mobbning, men inte dejtning  

I somras utbröt ett rejält gräl mellan en redaktör och en redigerare. Redaktören gick i taket när redigeraren hade ändrat dejting till dejtning. ”Det låter töntigt, inte seriöst”, tyckte redaktören. Det gick så långt att meningen formulerades om och verbet dejta användes i stället.

När svenskan tar in engelska lånord på -ing – doping, mobbing, jogging, dating etcetera – vill man inom språkvården göra om dem så att de passar in i det svenska böjnings- och stavningsmönstret: dopning, mobbning, joggning, dejtning. 

Av dessa ord är det framför allt dejtning som väcker starka känslor här på DN. Kanske har de andra orden haft längre tid på sig att accepteras. Tiden får helt enkelt utvisa om även dejtningen har en chans. (Stavningsändringen date till dejta är lättare att fördra. Möjligtvis för att datea ser helt sjukt ut och data finns med en helt annan betydelse.)

  1. Skribenterna väljer lite för ofta vart före var

Var eller vart är en fråga som kan reta gallfeber på läsare när det blir fel. Språkriktighetsboken rekommenderar att man gör skillnad på dessa ord i skrift: var för befintlighet och vart för riktning. Var är du? (befintlighet, svaret kan vara: Här/Där), Vart ska du gå? (riktning, här kan svaret vara: Hit/Dit).

Men riktningen är tydlig: vart är på väg framåt, och inte bara i tal. Det finns regionala skillnader: i Sydsverige råder, enligt samma bok, det omvända och var föredras av en del talare om såväl riktning som befintlighet. På vissa ställen i Norrland gillar man vars: Vars är du? Vars ska du?

Men var/vart-valet är inte alldeles enkelt, vad säger ni om det här exemplet?

Diane Ladd … får en fråga om var/vart någon tagit vägen och skriker ”SHE WENT TO SHIT AND THE HOGS ATE HER!”

Riktning eller befintlighet? Svaret på frågan i texten innehåller ett rörelseverb, went, och det antyder ju riktning, och skribenten hade skrivit vart, men i redigeringen ändrades det till var. Vem hade rätt?

Skribenten så klart: vart ska det va’ – precis som i sången: Vart tog den stygga lilla loppan vägen? 

  1. Skribenterna har svårt att hålla ihop isär och ihop

Sen börjar ett leende och långt angrepp på det uppenbart förjävliga i att Stockholms- och Sportsidorna hänger i hop.

Så skrev Harald Bergius, editionschef på DN Kultur, i ett kåseri i våras. Det var inte bra. Och då menar jag inte: förjävliga (som jag nog skulle ha skrivit i två ord), det ordet finns inte på DN:s sär- eller hopskrivningslista, utan jag tänker på i hop.

På DN har vi regler för sär- och hopskrivningar för att få enhetlighet i texterna. Från språkriktighetssynpunkt går det ofta att göra både och: idag eller i dag, istället eller i ställetfungerar i båda varianter. Men i vissa fall finns det en betydelseskillnad: långt ifrån är mer konkret (Skolan ligger långt ifrån hemmet), långtifrån mer abstrakt (Det är långtifrån sanningen).

Enligt våra regler slås så kallade prepositionsuttryck oftare isär än ihop (fast isär skrivs precis som ihop ihop). Så i DN bör vi alltså skriva: i dag och i stället. 

Men tendensen på vår redaktion, och i skrivna medier över huvud taget, är att hellre skriva ihop många av dessa uttryck. Jag misstänker att DN:s särskrivningslista blir kortare i framtiden.

  1. Skribenterna kan sällan stava rätt till de här sju orden

Det finns ord som det verkar närmast omöjligt att lära sig att stava, och en del av dem slinker lättare igenom än andra. När något av de sju orden på listan nedan dyker upp i en text läser jag det alltid en extra gång, eftersom de allt som oftast är felstavade.

Följande – visserligen rätt udda – mening innehåller alla de sju värsta stavningsutmanarna. Kan du hitta dem? Och vet du hur de ska rättas?

Ett mångfacetterat orginal gick på upptäcksfärd för att tillfredställa sin öppenhjärtliga och omständiga längtan efter en terass.

Här är de sju orden, nu med bättre stavning:

  1. mångfasetterat(här blir det nästan alltid ett c i stället för ett s)
  2. original(lätt att det första i:et faller bort, det hörs ju inte heller när man uttalar ordet)
  3. upptäcktsfärd(t:et har en tendens att falla bort, det hörs inte alltid heller)
  4. tillfredsställa(två s ska det vara)
  5. omständlig(l:et faller lätt bort)
  6. öppenhjärtig(här lägger man gärna till ett l, öppenhjärtlig)
  7. terrass(två r, två s).

Till sist, vi är medvetna om att det blir fel ibland, och att det ökade antalet texter och ibland också det högt uppvridna nyhetstempot gör att vi alltför ofta släpper igenom felaktigheter till er läsare. Ni ska veta att vi kämpar för att göra rätt.

Marianne Stenberg är DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen.

Källor som använts: Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken och Skiljeteckensboken

Källa: Dagens Nyheter 

Översättning. Varför är terminologi viktigt?

terminologi medicinskVarför är terminologi viktigt?*

Terminologi behövs på samhällets alla områden. Inom olika fack- och ämnesområden är det viktigt att vi är överens om vad de ord vi använder betyder. Här nedan försöker vi förklara närmare varför terminologi behövs, och varför vi som myndighet arbetar med terminologi.

Varför svensk terminologi?

Ett språk som inte utvecklar och underhåller terminologier på olika områden blir ett fattigare språk. Det riskerar att bli ett andra klassens språk som ingen kan använda i sammanhang där entydighet och smidighet är av stor betydelse, t.ex. i vetenskapliga sammanhang. Detta insåg vetenskapsmännen på 1700-talet och de började därför precisera begreppen och skapa väl fungerande termer.

Det är inte bara fackmän som behöver använda termer. Många områden behandlar företeelser som berör oss alla. Tänk till exempel på genteknik och datateknik. Man måste kunna förmedla information om komplicerade saker så att även lekmän förstår. Ibland kan detta göras genom självförklarande termer, ibland kan man använda en fackterm men förklara den.

I dag används många engelska ord som facktermer. Det är både opraktiskt och svårtillgängligt att många fackuttryck inte finns på svenska. Att ta fram svensk terminologi är därför en viktig uppgift för språkvården.

En samordning mellan olika språk

Termdatabaser med terminologi på många olika språk är avgörande för kvaliteten på en mängd tjänster och produkter. Ska vi kunna söka i databaser och på webben, krävs samordningar så att samma begrepp får samma benämning. För översättningsprogram krävs inte bara att terminologier kan stoppas in, en samordning måste också ske mellan olika språk. Den terminologiska infrastrukturen måste vara väl utbyggd i informationssamhället.

Att ta fram terminologi och skapa termtjänster är dock resurskrävande. Det gäller även större projekt som det nordiska Nordterm, en gemensam webbplats för en mängd nordiska termsamlingar, och IATE, EU:s officiella termdatabas med bl.a. svensk terminologi inom en rad fackområden. För att termdatabaserna ska kunna samordnas i olika produkter och tjänster krävs dessutom standardisering av programvaror och termpoststrukturer. Bristen på sådana standarder har varit ett hinder både i svenska och i EU-baserade termprojekt.

Språklagen kräver terminologi

Språklagen från 1 juli 2009 säger att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas. Språkrådet ansvarar för uppföljningen av hur språklagen efterlevs av myndigheterna.

Eftersom Språkrådets myndighet Institutet för språk och folkminnen har ansvar för att vårda och utveckla de nationella minoritetsspråken (för samiskans del är det enligt överenskommelse Sametinget), har institutet också ansvar för terminologi på minoritetsspråk. Detta gäller speciellt ord som ofta förekommer i samhällsinformation. Om det inte finns aktuell terminologi på minoritetsspråk, kan det offentliga språkbruket på dessa språk inte vara helt korrekt och begripligt.

Terminologi

Termer är ord som används inom ett fackområde. En terminologi är en uppsättning av sådana facktermer. Termer skapas för att den fackspråkliga kommunikationen ska bli effektiv. I många facksammanhang är det nämligen viktigt att man menar exakt samma sak med de ord man använder.

Terminologi behövs

  • Precis kommunikation kräver termer. Ska fackmän förstå varandra måste de mena samma sak med de ord de använder, och använda samma ord för samma begrepp.
  • Termer finns överallt. Allmänheten omges av facktermer mycket mer i dag än förr, inte minst genom ny teknik. Facktermer är ofta en del av allmänspråket.
  • Fackmän måste kunna tala om sitt ämne på svenska. Av språkdemokratiska skäl måste det finnas svensk terminologi så att fackmän kan förmedla kunskaper om sitt ämne till samhället utanför. Svensk terminologi är också en förutsättning för att svenska ska kunna användas på samhällets alla områden.
  • Vår infrastruktur kräver terminologi. Arbetsliv, forskning och samhällsliv kräver en hög terminologisk standard. Ska vi kunna söka i databaser och på webbplatser, bör samma begrepp ha samma benämning. Den terminologiska infrastrukturen måste vara väl utbyggd i informationssamhället.
  • Terminologikrav på myndigheter. Språklagen säger att myndigheter har ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns, utvecklas och används. Vid behov kan det även gälla terminologi på minoritetsspråk.

*Källa: Institutet för språk och folkminnen