Det svenska språket

 

Stockholm Kungahuset 2009

Det svenska språket har uppskattningsvis 10 miljoner talare. Endast 53 av världens drygt 6 500 språk har fler talare. Svenskan kan därför räknas till gruppen stora språk. Foto: Baltic Media

Svenska språket – en allmän beskrivning

Det svenska språket har uppskattningsvis 10 miljoner talare. Endast 53 av världens drygt 6 500 språk har fler talare. Svenskan kan därför räknas till gruppen stora språk.

Svenskans ställning

Svenskan är huvudspråk i Sverige, ett av Finlands två officiella språk och ett av de officiella språken i EU. Svenskans ställning förstärks dessutom genom den nordiska språkgemenskapen, eftersom nordbor kan använda ett skandinaviskt språk då de talar med varandra. Sammantaget talas danska, norska och svenska av cirka 20 miljoner talare och förstås av ännu fler i övriga Norden.

Det finns en svensk språkmyndighet, Institutet för språk och folkminnen, som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Språkrådet är den avdelning inom institutet som arbetar med språkvård och språkpolitik. Att det finns särskilda språkvårdsorganisationer i Sverige bidrar till att göra svenskan till ett starkt språk internationellt sett.

Talare och utbredning

Svenska är huvudspråk i Sverige med omkring 10 miljoner talare och är vid sidan av finskan också nationalspråk i Finland med omkring 290 000 talare (cirka 5 procent av Finlands befolkning). I Finland är svenska ett obligatoriskt skolämne också för finskspråkiga. De faktiska svenskkunskaperna hos denna grupp varierar dock mycket.

Under flera hundra år har det också bott svenskspråkiga i Estland, men de flesta av dem flydde under andra världskriget till Sverige. I USA finns det fortfarande kvar ättlingar till utvandrade svenskar, som bevarar det svenska språket i mer eller mindre grad.

Svenska lärs också ut som andraspråk till alla som invandrar till Sverige och är därmed det gemensamma språket för alla som bor i Sverige.

Undervisning i svenska bedrivs vid många universitet, högskolor och vanliga skolor runtom i världen, varför svenska ibland även talas av personer i andra länder. Svenska institutet samarbetar med drygt 225 universitet i andra länder.

Släktskap

Svenska är närmast besläktat med danskaoch norska, och utgör tillsammans med dessa språk dskandinaviska språken, som i sin tur är del av den nordgermanska (nordiska) språkgruppen. Övriga nordgermanska språk är färöiska och isländska. Som andra germanska språk är svenska ett indoeuropeiskt språk.

Likheterna med danska och norska är så stora att danskar och norrmän utan större svårigheter brukar kunna förstå svenska, åtminstone i skrift.

Språktyp

Språk kan indelas i analytiska språk som saknar böjningsändelser och syntetiska språk som har böjningsändelser. I likhet med många andra språk är svenska varken renodlat analytiskt eller syntetiskt.

Svenskan har analytiska drag, till exempel artiklar (enettdendet) och prepositioner (ividfrån). Svenska har också syntetiska drag med många ändelser hos substantiven (kvinnankvinnorkvinnornakvinnas och så vidare), verben (roparropaderopatropas) och adjektiven (gröngröntgrönagrönegrönaregrönast).

Det finns också så kallad inre böjning inuti orden (springasprangsprungit och musmöss).

Svenska dialekter

De svenska dialekterna kan delas in i sju större områden. Från söder till norr i Sverige finns sydsvenska målgötamålgotländska målsveamålbergslagsmål och norrländska mål. Det finns också svenska dialekter i Finland: östsvenska mål eller finlandssvenska. I dagens svenska är det framför allt uttalet som skiljer olika dialekter åt.

Av viktiga uttalsdrag som varierar mellan olika dialekter kan följande nämnas.

  • Bakre r-ljud (”skorrande r”), som påminner om det franska r-ljudet, är typiskt för sydsvenska dialekter.
  • ”Tjockt” l-ljud, som påminner om l-ljudet i engelskan, finns i stora delar av Sverige men saknas i Sydsverige, på Gotland och i Stockholm och Göteborg.
  • Diftonger finns exempelvis i skånska (steorför stortväå för två) och i gotländska (ståor för stor och haim för hem).
  • I finlandssvenska saknas oftast motsättningen akut accent – grav accent, det vill säga den musikaliska ordaccent som gör att man skiljer på anden(av and) med akut accent och anden (av ande) med grav accent.
  • Ordböjningen kan också variera. I götamål kan vissa substantiv ha -a som bestämd ändelse (solaför solen). I norrländska mål kongruensböjs inte alltid adjektivet i plural (vi är sjuk för vi är sjuka).

Bland specifika ord som är typiska för olika dialekter kan nämnas: skånska rullebör (skottkärra), småländska kröser (lingon), gotländska sork (pojke), västgötska öfsadrôp (takdropp), dalmålets kulla (kvinna), norrländska pära (= päron för potatis).

Något helt enhetligt riks- eller standardtalspråk finns inte. I stället brukar man tala om regionala standardspråk, där man på ord- och satsmelodin och några få andra uttalsdrag kan höra ungefär var talaren hör hemma.

Dokumentation av språket

Svenskan är väldokumenterad och har många ordböcker och andra språkhjälpmedel.

Det finns flera historiska ordböcker, till exempel Svenska Akademiens ordbok, nutida större ordböcker, som Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien och Natur och Kulturs stora svenska ordbok, och stora grammatikor, inte minst Svenska Akademiens grammatik.

Det finns även skrivhandledningar, som Svenska skrivregler och Myndigheternas skrivregler, och språkbrukshandledningar som Språkriktighetsboken och Handbok i svenska som andraspråk.

Källa: Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen 

 

 

Här är reportrarnas vanligaste språkfel

Här är fem av de vanligaste fel som reportrar och skribenter gör, listade och kommenterade av Marianne Stenberg – DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen. 

blur book close up data

Photo by Pixabay on Pexels.com

Som DN:s språkgranskare hamnar språkfrågor från kollegor på mitt bord. Och ofta är svaret redan givet.
”Gemen”, skriker jag när jag ser någon närma sig mitt skrivbord med en fråga på läpparna. ”Stor eller liten bokstav?” är nämligen den absolut vanligaste frågan jag får.

I skrivna nyhetstexter vill man att så lite som möjligt ska sticka ut, det stör läsningen: versaler sticker ut, gemener är lättare att läsa. Så vi plockar bort så många stora bokstäver vi bara kan. Vi skriver till exempel Ikea med en versal och inte fyra, som företaget vill. Logotypskrivning av typen iPhone och r.o.o.m. gillar vi inte alls, det försvenskas till Iphone och Room.

Rättstavningsprogram, skickliga reportrar, redaktörer och redigerare till trots, fel slinker igenom. Här är fem vanliga fel som vi som skriver i DN ofta gör:

  1. Skribenterna sätter punkt på fel ställe vid citat

Att sätta punkten rätt i en mening som innehåller självständiga citat toppar nog fellistan. Jag låter DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman – som alltid darrar till av obehag när hon ska sätta en citatnära punkt i sina texter – bidra med ett exempel.

Hon sa: ”Barnen fryser lika mycket som girafferna”. Bredvid stod en stressad citymamma och klappade rappt och bestämt i händerna: ”Du vet vad mamma sagt, walk and talk! Walk and talk!”

Slutcitattecknet är – det såg ni väl! – felplacerat i det första citatet och rätt i det andra. Ett självständigt citat föregås vanligtvis av kolon och innehåller en eller flera hela meningar. Ett skäl till att slutpunkten ofta hamnar fel, tror jag, är att skribenten vill att den ska avsluta den egna meningen, det vill säga komma efter det sista citattecknet. Felet är inte alls lika vanligt vid utropstecken, som synes.

  1. Skribenterna klarar mobbning, men inte dejtning  

I somras utbröt ett rejält gräl mellan en redaktör och en redigerare. Redaktören gick i taket när redigeraren hade ändrat dejting till dejtning. ”Det låter töntigt, inte seriöst”, tyckte redaktören. Det gick så långt att meningen formulerades om och verbet dejta användes i stället.

När svenskan tar in engelska lånord på -ing – doping, mobbing, jogging, dating etcetera – vill man inom språkvården göra om dem så att de passar in i det svenska böjnings- och stavningsmönstret: dopning, mobbning, joggning, dejtning. 

Av dessa ord är det framför allt dejtning som väcker starka känslor här på DN. Kanske har de andra orden haft längre tid på sig att accepteras. Tiden får helt enkelt utvisa om även dejtningen har en chans. (Stavningsändringen date till dejta är lättare att fördra. Möjligtvis för att datea ser helt sjukt ut och data finns med en helt annan betydelse.)

  1. Skribenterna väljer lite för ofta vart före var

Var eller vart är en fråga som kan reta gallfeber på läsare när det blir fel. Språkriktighetsboken rekommenderar att man gör skillnad på dessa ord i skrift: var för befintlighet och vart för riktning. Var är du? (befintlighet, svaret kan vara: Här/Där), Vart ska du gå? (riktning, här kan svaret vara: Hit/Dit).

Men riktningen är tydlig: vart är på väg framåt, och inte bara i tal. Det finns regionala skillnader: i Sydsverige råder, enligt samma bok, det omvända och var föredras av en del talare om såväl riktning som befintlighet. På vissa ställen i Norrland gillar man varsVars är du? Vars ska du?

Men var/vart-valet är inte alldeles enkelt, vad säger ni om det här exemplet?

Diane Ladd … får en fråga om var/vart någon tagit vägen och skriker ”SHE WENT TO SHIT AND THE HOGS ATE HER!”

Riktning eller befintlighet? Svaret på frågan i texten innehåller ett rörelseverb, went, och det antyder ju riktning, och skribenten hade skrivit vart, men i redigeringen ändrades det till var. Vem hade rätt?

Skribenten så klart: vart ska det va’ – precis som i sången: Vart tog den stygga lilla loppan vägen? 

  1. Skribenterna har svårt att hålla ihop isär och ihop

Sen börjar ett leende och långt angrepp på det uppenbart förjävliga i att Stockholms- och Sportsidorna hänger i hop.

Så skrev Harald Bergius, editionschef på DN Kultur, i ett kåseri i våras. Det var inte bra. Och då menar jag inte: förjävliga (som jag nog skulle ha skrivit i två ord), det ordet finns inte på DN:s sär- eller hopskrivningslista, utan jag tänker på i hop.

På DN har vi regler för sär- och hopskrivningar för att få enhetlighet i texterna. Från språkriktighetssynpunkt går det ofta att göra både och: idag eller i dagistället eller i ställetfungerar i båda varianter. Men i vissa fall finns det en betydelseskillnad: långt ifrån är mer konkret (Skolan ligger långt ifrån hemmet), långtifrån mer abstrakt (Det är långtifrån sanningen).

Enligt våra regler slås så kallade prepositionsuttryck oftare isär än ihop (fast isär skrivs precis som ihop ihop). Så i DN bör vi alltså skriva: i dag och i stället

Men tendensen på vår redaktion, och i skrivna medier över huvud taget, är att hellre skriva ihop många av dessa uttryck. Jag misstänker att DN:s särskrivningslista blir kortare i framtiden.

  1. Skribenterna kan sällan stava rätt till de här sju orden

Det finns ord som det verkar närmast omöjligt att lära sig att stava, och en del av dem slinker lättare igenom än andra. När något av de sju orden på listan nedan dyker upp i en text läser jag det alltid en extra gång, eftersom de allt som oftast är felstavade.

Följande – visserligen rätt udda – mening innehåller alla de sju värsta stavningsutmanarna. Kan du hitta dem? Och vet du hur de ska rättas?

Ett mångfacetterat orginal gick på upptäcksfärd för att tillfredställa sin öppenhjärtliga och omständiga längtan efter en terass.

Här är de sju orden, nu med bättre stavning:

  1. mångfasetterat(här blir det nästan alltid ett c i stället för ett s)
  2. original(lätt att det första i:et faller bort, det hörs ju inte heller när man uttalar ordet)
  3. upptäcktsfärd(t:et har en tendens att falla bort, det hörs inte alltid heller)
  4. tillfredsställa(två s ska det vara)
  5. omständlig(l:et faller lätt bort)
  6. öppenhjärtig(här lägger man gärna till ett l, öppenhjärtlig)
  7. terrass(två r, två s).

Till sist, vi är medvetna om att det blir fel ibland, och att det ökade antalet texter och ibland också det högt uppvridna nyhetstempot gör att vi alltför ofta släpper igenom felaktigheter till er läsare. Ni ska veta att vi kämpar för att göra rätt.

Marianne Stenberg är DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen.

Källor som använts: Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken och Skiljeteckensboken

Källa: Dagens Nyheter 

Svenska språket. Rätt i tio språkfrågor där många gör fel

collage_fotor-svenskaHär är en lista på de tio vanligaste frågorna om svenskan. Att undra över det egna språket är ett grundläggande mänskligt behov. Men folk verkar fråga mer än någonsin – till Språkrådet, ”Språket” i P1, tidningarnas språkspalter eller i otaliga nätforum. Listan baseras på Språkrådets statistik men är inte helt vetenskaplig.

Hen är korrekt

Hen intar givetvis förstaplatsen sedan 2012. Själva språkriktighetsdebatten kan dock anses avslutad i och med att Svenska Akademiens ordlista godkänt. Att använda hen som könsneutralt personligt pronomen är korrekt. Och det är korrekt att låta bli för den som så önskar.

De eller dem?

De eller dem är nog det svåraste just nu. Också mycket vana skribenter felar med dem som subjekt (”dem kommer”). Tumregler finns: de motsvarar vi eller på engelska they, dem motsvarar oss eller them. Tvekande väljer de; då är chansen nio på tio att det blir rätt.

När behövs gentiv-s?

Genitiv-s. Engelska skrivvanor har gjort oss osäkra. Therese’s design och Nylander’s blommor? Nej, bara om skylten är på engelska. På svenska Thereses design och Nylanders blommor.

Bästa eller bäste?

Bästa eller bäste klubbmedlem? Kan adjektivets e-form bara användas med syftning på en man, och är a-form då fel? Den som vill kan faktiskt alltid skriva a-form. Fast för västsvenskar klingar ”lilla gubben” knasigt.

Stor eller liten bokstav?

Stor eller liten bokstav? Evig fråga. Svenskan är, i likhet med franska och till skillnad från engelska, ett liten-bokstav-språk. Så till exempel vid adjektiv som avletts av namn: strindbergsk berättarteknik. Vanligaste problemord är internet, som förr sågs som namn och skrevs Internet, men numera hellre betraktas som vanligt substantiv, internet.

Vart eller var?

Vart eller var bor hon? Dagens favorit för språkpoliser som vill sätta andra på plats. I offentligt skriftspråk frågar vart om riktning och var om befintlighet. I många regionala talspråk används vart i båda fallen, så också allt mer i stockholmstrakten. Enbart fånigt att kritisera sådant tal.

Skriv ihop eller isär?

Sär- och sammanskrivning. Skriv ihop när två innehållstunga ord kombineras till ett enda med betoning på båda leden, artighetsvisit. Skriv isär när det första ordet är en obetonad preposition, i stället. Så enkel är grundregeln. Men undantag finns (som ihop och isär!), och praktiken är svår.

Kan en strunta i man?

Kan en skriva som en vill – går det bra med en i stället för man? Normkritisk bubblare. En är inte fel, men kontroversiellt. Något äldre läsare kan också tycka det låter bonnigt. Så var försiktig.

Var försiktig med semikolonet!

Kolon eller semikolon? Så här blir det rätt: kolon, inget annat, används framför uppräkningar och citat- och anföringsliknande satser – se denna mening! Semikolon ska begränsas till skiljetecken mellan huvudsatser när man inte vill ha punkt.

Policy i plural?

En policy men flera? Policyer, säger Svenska Akademiens ordlista. Språkvårdare motarbetar engelsk pluralböjning, och förespråkar svensk. Det bör respekteras i offentligt skriftspråk. I tal lär det dock bli åtskilliga partners och hits.

Källa: Svenska Dagbladet

Svenska språket:  översättning och marknadsanpassning till och från svenska 

Svenska Dagbladet: Svensk stavning är inget att leka med

svensk översättning

Foto: Baltic Media

Svensk stavning är inget att leka med

Två små borttagna cirkumflex ­vållade nyligen ­indignation och uppståndelse i Frankrike. Olle ­Josephson berättar varför vi stavar som vi gör på svenska – och ­varför vi inte behöver ­vara oroliga för kommande reformer.

Nyligen rapporterades på dessa sidor om en ifrågasatt fransk stavningsreform (SvD, den 22 februari). En tysk reform kapsejsade i början av 2000-talet. Svensk stavning reformerades senast 1906, mycket marginellt, i en ljummen kompromiss. Vår tid är flerspråkighetens, språkblandningens och den globaliserade engelskans. Men det är inte tid för stavningsreformer.

Det innebär inte att stavningsreglerna är fullkomliga i väletablerade språk som engelska, franska, tyska eller svenska. Tvärtom – de blir sämre med åren. I allt skiftspråk som använder någon form av ljudåtergivande alfabet måste det finnas ett samband mellan uttal och stavning. Och uttal förändras. Ju fler århundraden det gått sedan stavningen lades fast, desto mer ökar klyftan mellan stavning och uttal. När stavningen fixerades i engelskan på 1600-talet speglade inte bokstavsföljden ough tolv olika uttal.

Svensk stavning är något mer uttalsnära, kanske därför att den reglerades senare. År 1801 gav Svenska Akademien ut ”Afhandling om svenska stafsättet”, med skalden och upplysningsmannen Leopold som författare. Därmed sattes en åtminstone tillfällig punkt för nästan tvåhundra års stavningsdebatt.

Två principer styr stavningen i svenskan, liksom i många andra språk, ljudenligheten och samhörigheten (se ruta härintill). Dessutom finns särskilda regler för dubbelteckning. Men till detta kommer en tredje princip som raserar det mesta: följsamhet mot etablerat bruk.

Nästan alla stavningsreformer går ut på att reducera brukets betydelse till förmån för systemkonsekvens enligt de två grundprinciperna. Leopold avslutade sin stavningslära med en lista på 1 400 lånord, främst franska, där han föreslog svensk stavning: fauteuilbureau och portrait skulle bytas mot ljudenliga fåtölj, byrå och porträtt. Det tog 40 år att etablera; ingenlieutenant ville bli löjtnant.

I nästa stora svenska stavningsstrid – och kanske den sista – stod mer på spel. Mot 1800-talets slut hade landet fått en fungerande folkskola, demokratin höll på att bryta igenom, och stora nya befolkningsskikt gjorde anspråk på att bli en del av den läsande och skrivande allmänheten. Skriften måste bli lättillgängligare. Vetenskapligt reformstöd kom från unga språkvetare som i både forskning och språkvård gav talspråket förträde. Långt driven ljudenlig stavning förespråkades: ”Detta statssjikk var bestämt jenom de fyra grundlagarne: rejeringsfårmen, riksdagsårdningen, suksesjonsårdningen samt trykkfrihetsförårdningen”, löd exemplet i tidskriften Nystavaren, startad 1886.

I dryga 30 år stred folkskollärare, folkrörelser och unga språkvetare i det ena lägret mot ämbetsmän, Akademien och läroverken i det andra, tills den liberala utbildningsministern Fridtjuv Berg 1906 avgjorde. V-ljudet skulle stavas med v, inte med f (af), hv (hvem) eller fv (skrifva) och dt-stavning blev t eller tt (men Svenska Akademiens ordlista höll fast vid dt ännu i 1923 års upplaga). Mer blev det inte; båda lägren blev missnöjda. Tage Erlander antyder i sina memoarer hur motsättningarna politiserades. Han berättar om 1910-talets Karlstad och biskop J A Eklund (författare till den numera utrensade psalmen ”Fädernas kyrka i Sveriges land”): ”Det stora allt överskuggande brottet i mänsklighetens historia var utgivandet av Rousseaus Émile. Ur denna bok kom franska revolutionen, Fridtjuv Bergs stavningsreform och Värner Rydén” (en socialdemokratisk skolpolitiker, naturligtvis folkskollärare).

Ändå var det kanske så långt det gick att komma 1906. Senare framstötar om systematiska stavningsreformer har inte haft framgång. Förklaringen är paradoxalt nog demokratiseringen. Ju fler som tar skriften i aktivt bruk, desto starkare ställning för bruket som stavningsprincip, och desto svårare att genomföra i och för sig pedagogiska reformer.

Mönstret går igen i nutida franska och tyska strider. Tyska språkvetare och pedagoger drev i början av 1990-talet, efter långt utredande, några ganska modesta reformer. Bland de mer spektakulära förslagen fanns tre identiska konsonanter i rad i sammansättningar som Brennnessel ochSchlammmasse; man ska kunna skilja mellan soppåse och sopppåse för att ett svenskt exempel. Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung reagerade: ”Det ger det osköna intrycket av skrivpedanteri”, en förskönande omskrivning för att allt som avviker från rådande bruk är löjligt.

Svenska Akademien har i sin ordlista gjort några mycket marginella försök till systemreformer de senaste årtiondena. I tolfte upplagan 1998 förordades med visst eftertryck ordledsuppdelning som huvudsaklig avstavningsprincip: känsl-ig, karakt-är, räkn-ing, läs-ning. Det opraktiska förslaget fick så gott som inget genomslag alls. I trettonde upplagan 2006 genomfördes en sorteringsreform: w räknas som en egen bokstav, inte en variant av v. Gensvaret blev med stöd av engelskan något större, men tio år senare kan man framför allt konstatera förvirring i svenska register; bokutgivare väljer olika ordningar. Språkvetenskapligt är särskilt den senare förändringen välmotiverad, men bruket är för starkt, här som annorstädes.

Ingen instans har formell makt att bestämma om stavning. Språkrådet och Svenska Akademien rekommenderar, inte mer. Akademiens ordlista har egentligen bara sin höga kvalitet – och nära anslutning till rådande bruk – som garant för sin normgivande ställning. I princip skiljer sig inte ordlistan från all den fria, ofta kreativa stavning vi möter på Twitter och i sms.

Den som vill verka för systemenlig och lättinlärd stavning måste alltså vara realpolitiker och noga överväga utrymmet att ändra rådande bruk. Systemreformer är inte möjliga, men punktinsatser kan bli framgångsrika. Svenskanpassad stavning av engelska lånord är i vissa fall en sådan möjlighet. I importskedet har mail och cred självklart engelsk stavning, men erfarenheten visar att omstavningar får genomslag. Det gäller främst enstaviga ord med stum ändelsevokal eller med enkel slutkonsonant. Dejt, tejp, mejl, sajt, podd, kredd och webb har ansetts löjliga till en början men ganska snabbt accepterats.

Om det sedan är önskvärt eller ej är en ideologisk fråga. Vill vi markera internationalism och globalisering genom att stava som det stora världsspråket? Eller vill vi signalera visst avstånd från anglifierad kulturimperialism genom att tillämpa svenskans stavningsregler? Stavning har alltid en politisk dimension.

Principerna som styr hur vi stavar

Två principer styr stavningen i svenskan, liksom i många andra språk: den grundläggande ljudenlighetsprincipen och samhörighetsprincipen. Reglerna för dubbelteckning är konsekventa, men krångliga. Till detta kommer den princip som kan upphäva alla andra: rådande bruk.

Ljudenlighetsprincipen

Ett betydelseskiljande ljud motsvaras av en bokstav: skola, diskutera, rutmönster

Samhörighetsprincipen

Orddelar som betydelsemässigt hör ihop stavas lika även om uttalet förändras. Inte nybyckt och pangkaka, fast vi säger så. Stavningen visar samhörigheten med bygga och panna.

Dubbelteckning

Kort vokal i betonad stavelse ska följas av två konsonanter inom samma ordled. Men det behöver inte vara samma konsonant. I salt och spalt följs det korta a av två konsonanter i samma ordled, l och t. I all-t och kall-t går ordledsgränsen efter bara en konsonant; därför måste l dubbeltecknas. Fiffigt men svårt.

Bruket

Vi stavar så därför att vi stavar så. Det förklarar en dum regel i svenskan att m inte dubbeltecknas i ordslut eller att n inte dubbeltecknas framför konsonant i samma stavelse, trots samhörighetsregeln: systemlogiskasannt och kännt hör till de allra vanligaste stavfelen. Vi behåller stavningar som upphörde att vara ljudenliga för flera hundra år sedan, hjul, djur och ljus. Långivande språks stavning kan bevaras i lånord, inte timskeni, ochpaälja. Bruket förklarar också att gamla ljudsammanfall av kort e och ä, liksom av kort o och å, ger stora stavningsproblem i dag. Sätt men sett. Råtta men spotta.

Vad är svårt?

Ljudenligt stavade ord är naturligtvis lättast att lära. Svårast är inte tje- och sje-ljud, som många tror. Det är värre med i tur och ordning dubbelteckningsregler, å- och ä-ljudet (se åvan!) och icke ljudenlig stavning av lånord.

Olle Josephson

Källa: Svenska Dagbladet