Nordens språk: språkens status i och utanför Norden

 

05 (6)
Stockholm. Foto: Baltic Media

Språkvetenskapligt sett hör de flesta av Nordens språk till den indoeuropeiska språkstammen. Det gäller färöiska, isländska, norska, danska och svenska, som alla är nordgermanska språk med ursprung i det samnordiska språket som talades under vikingatiden. Senare fjärmade sig språken från varandra och blev åtskilda i en västlig och en östlig språkstam med danska och svenska i den östliga och norska, färöiska och isländska i den västliga. Färöiska och isländska utgör tillsammans de önordiska språken. De är inte ömsesidigt förståeliga med de fastlandsnordiska språken, som är de skandinaviska språken danska, norska och svenska. Den här indelningen handlar bland annat om utvecklingen i uttalet (ljudsystemen).

Även i dag är skillnader i uttalet en aspekt som vållar mest problem för grannspråksförståelsen. Men i motsats till vad man kanske skulle tro utifrån indelningen ovan, är förståelsen mellan norskt och svenskt uttal i våra dagar bättre än förståelsen mellan danska och svenska.

Finskan och de samiska språken tillhör däremot den finsk-ugriska språkfamiljen. I hela det nordliga Norden talas samiska språk över landsgränserna i såväl Norge, Sverige som Finland. I Finland talar en liten minoritet därtill karelska, i Norge kvänska och i Sverige meänkieli. Dessa språk kan inte förstås av personer som talar nordiska språk, om de inte uttryckligen har lärt sig dem.

Danska, finska, norska, isländska och svenska (inklusive finlandssvenska) är statsbärande språk i Norden. Dessa språk samt färöiska, grönländska och samiska är det vi kallar samhällsbärande språk i Norden. De nordiska teckenspråken har en särställning i de nordiska samhällena. ”Deklaration om nordisk språkpolitik” redogör för språkens status och för centrala områden inom nordisk språkpolitik. Ansvaret för att följa upp deklarationen är nationellt, men det nordiska samarbetet ska bidra till att stötta nationella åtgärder.

Danska, finska och svenska är officiella språk i Europeiska unionen.

Danska talas av en minoritet i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I området Sydslesvig har danska sedan 2015 haft status som ett av flera officiella språk.

Finska talas och är ett erkänt minoritetsspråk i den nordvästryska Karelska Republiken.

Språkbruk i det nordiska samarbetet

I det nordiska samarbetet finns det en viss parallellspråkighet mellan de tre skandinaviska språken danska, norska och svenska å den ena sidan och engelska å den andra.

I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

Nordiska ministerrådet har sedan 1991 byggt upp ett nära samarbete med de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. I det nordisk-baltiska samarbetet används engelska som arbetsspråk.

Även i en del professionella sammanhang är engelska samarbetsspråket.

På vissa sätt skulle det kunna vara lättare och mer praktiskt om allt samarbete föregick på engelska, men det ligger en positiv signal om nordisk samhörighet över språkliga gränser i att det politiska samarbetet håller fast vid grannspråksförståelsen mellan danska, norska och svenska.

De nordiska länderna har ingått flera avtal om nordiskt språksamarbete.

översättningbyrå

översättning

Läs mer: Norden.org  

Översättningsbyrå

Litauen. Landet där slang kan stå dig dyrt

Collage_Fotor Lithuanian language

av: Anne Markowski, Språktidningen

I Litauen är det olagligt att göra grammatiska fel i medierna, och företag som skriver slang kan få böter. Litauiska är Europas ursprungligaste språk – och ska så förbli!

– Mitt jobb handlar om att hålla balansen mellan korrekt språk och kreativ frihet. Det är svårt. Ofta vill reklamskribenterna använda slang och informella uttryck. De blir sura på mig när jag säger att de inte får. Jag måste hela tiden påminna om att det inte är jag som har skrivit lagen.

Asta Baranauskaitė jobbar som redaktör på en reklambyrå i Vilnius. Hennes uppgift är att kontrollera att byråns skribenter inte bryter mot lagen. Den litauiska språklagen kräver att allt som publiceras offentligt, oavsett medium, ska följa det regelverk som satts upp av den statliga språkkommissionen.

Listan på de allvarligaste formerna av felaktig språkanvändning är över fyrtio sidor lång. Den innehåller lånord från tyska, ryska och engelska, samt grammatiska influenser och andra systematiska förändringar, som inkorrekta ord- och satsbildningar. Utöver de fyrtio sidorna med totalförbjudna uttryck ger språkkommissionen mängder av råd och rekommendationer. I lagtext får bara de rekommenderade orden förekomma. Den som känner sig osäker inför det digra regelverket kan ringa kommissionens rådgivning.

– Det finns slanguttryck och lånord som alla litauer använder till vardags, och man vet inte att de inte är tillåtna. När jag förklarar för reklamskribenterna att de inte får använda ett visst ord i sina texter blir de ibland helt förbluffade. Ofta är det korrekta ordet som står i ordboken ett ord som ingen använder. Då får vi problem med hur texten ska formuleras, säger Asta Baranauskaitė.

I fråga om både ordförråd och grammatik har litauiska stora likheter med sanskrit, som hinduismens heliga texter är skrivna på. Båda ligger nära det utdöda tungomål ur vilket alla indoeuropeiska språk sägs ha utvecklats, så kallad proto-indoeuropeiska. Litauiska har därför spelat en viktig roll inom historisk lingvistik, i försöken att återskapa det europeiska urspråket. Den franske lingvisten Antoine Meillet (1866–1936) uppmanade den som undrar hur proto-indoeuropeiska lät att besöka bönderna på den litauiska landsbygden.

Här finns en delförklaring till språkvårdsivern. Ett unikt språk vill man bevara. En annan handlar om Litauens historia, där nationellt och språkligt förtryck har varit återkommande inslag. Ända sedan medeltiden har andra nationer dominerat landet, och språket har blivit en symbol för den nationella identiteten. Inte förrän 1991, efter befrielsen från Sovjetunionen, blev Litauen ett helt självständigt land, och litauiska dess officiella språk.

Så syns släktskapet

Litauiska / Latin / Sanskrit / Svenska

mėnesis / mensis / masa / ’månad’

dantis / dentes / dantas / ’tänder’

naktis / noctes / naktis / ’natt’

avis / ovis / avis / ’får’

dūmas / fumus / dhūmas / ’rök’

Böjbart urspråk

Proto-indoeuropeiska är det urspråk ur vilket alla indoeuropeiska språk sägs ha utvecklats. Kunskapen om proto-indoeuropeiska bygger på rekonstruktioner med utgångspunkt i utdöda språk, som sanskrit, latin och gammalgrekiska. Proto-indoeuropeiska talades troligen omkring år 3 700 före vår tideräkning. Det var ett så kallat flekterande språk, där mängder av böjningar visade de grammatiska relationerna mellan orden.

Andra språk kom alltid först

Från 1300-talet till sent 1700-tal hade Litauen nära politiska band till Polen. Adelsmän och medelklass talade mest polska, och litauiska blev böndernas språk. På 1800-talet blev Litauen en del av Tsarryssland och det ryska språket dominerade. År 1864 förbjöds litauiska i grundskolorna. En nationalistisk motståndsrörelse tryckte böcker på litauiska och smugglade in dem i landet. Under mellankrigstiden, 1918 till 1940, var Litauen delvis självständigt, men 1940 ockuperades landet av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen. Ryska blev obligatoriskt i skolan. År 1991 blev Litauen självständigt och litauiskan blev officiellt språk.

Källa: Språktidningen. Läs hela artikeln här.