Nedmonteringen av språkundervisningen på universiteten går stick i stäv mot Sveriges ambition att vara internationaliserat. En akut handlingsplan krävs för att rädda flerspråkigheten, skriver professorerna Camilla Bardel och Bengt Novén*.

Språkdöd är ett ord som ibland nämns apropå svenska språkets litenhet och dess eventuellt hotade ställning i förhållande till engels­kan. Men uttrycket har på senare tid använts också avseende den kontinuerliga försämringen av läget för andra främmande språk än engelska i Sverige. Och kanske är det just nu tillståndet för svenskarnas flerspråkiga kompetens vi bör bekymra oss om, snarare än svenskans status.

Hur klarar vi oss egentligen i en globaliserad värld?

Svenska talas av runt tio miljoner människor, engelska har 400 miljoner infödda talare och kanske det dubbla som andraspråkstalare och fungerar förvisso som lingua franca i många internationella sammanhang. Samtidigt har vi att förhålla oss till runt en miljard talare av kinesiska (mandarin) och cirka 230 miljoner talare av portugisiska, av vilka endast en bråkdel talar engelska. Stora världsspråk är också franska (talas av 2–300 miljoner personer i olika världsdelar) och spanska (cirka 440 miljoner i ett 25-tal länder), som båda används av ett stort antal andraspråkstalare.

Franska har en lång tradition som främmande språk i Sverige, och spanska studeras i dag av en stor andel elever i svenska skolor och finns företrätt vid flera universitet och högskolor – och det är väl naturligt med tanke både på vår närmaste omvärld, Europa och på det relativt höga antalet talare. Men sedan en tid pågår en oroväckande utveckling i Sverige där man tar bort språkutbildningar vid universitet och högskolor.

Det senaste exemplet är Mälardalens högskola där franska och spanska ska vara helt avvecklade vårterminen 2014. Anledningen är enligt högskoleledningen att man måste anpassa utbudet av utbildningar till ett minskat uppdrag från utbildningsdepartementet.

Det allvarliga i situationen har noterats av såväl svenska som internationella forskare (se till exempel kulturdebattartikel i DN 2012-06-19 av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet). Béatrice Cabau-Lampa vid Hongkong Baptist University har beskrivit situationen i Sverige för främmande språk utöver engelska som alarmerande.

Tendenserna att minska undervisningen i språk inom såväl skola som högskola står i absurd kontrast till de goda förutsättningar för flerspråkig kompetens som vi har byggt upp i Sverige. Mälardalens högskola blir inte det första lärosäte som anser sig tvingat att lägga ner viktiga språkämnen. Vi har sett liknande förlopp vid Örebro universitet, Karlstads universitet, Södertörns högskola och Högskolan i Gävle.

Vid Göteborgs universitet togs i juni det uppseendeväckande beslutet att lägga ner undervisningen i italienska och man överväger nedläggning av ett antal andra språk inom en snar framtid.

Hur pass extremt detta är kan belysas av att Svenska akademien den 12 oktober 2012 i ett brev till Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet, påpekar att det borde vara en självklarhet att italienska och de andra nedläggningshotade språken ska vara representerade vid de största universiteten i landet. Det är, som Peter Englund skriver i brevet, inte ofta Svenska Akademien försöker påverka universitetens inre arbete.

Särskilt oroande är de signaler som beslutsfattare och myndigheter sänder när man gång på gång väljer bort just språkämnen i samband med nedskärningar: budskapet blir att kunskaper i flera språk inte är viktiga.

Paradoxalt nog hör vi samtidigt ofta talas om vårt behov av internationalisering. Sverige har potential i fråga om flerspråkig läs- och skrivkunnighet och användande av flera språk i intellektuellt och professionellt syfte – inte bara i de stora invandrarspråken persiska, arabiska och turkiska utan även spanska, tyska, franska, italienska med flera. Men denna flerspråkighet är inte tillvaratagen. I stället förhärskar en bred och tryggt förankrad uppfattning att det räcker med engelska.

Att det inte räcker med engelska har påpekats av Lärarnas riksförbund och Svenskt Näringsliv (DN 2011-09-21) som menar att skolan måste anpassas efter företagens behov av kunskaper i tyska och kinesiska, då företagen efterlyser personal med kunskaper i dessa språk, förutom spanska.

Forskaren Ingela Bel Habib har i en jämförande studie undersökt hur små och medelstora företag i Sverige klarar sig på den internationella marknaden. Bel Habib visar att denna typ av svenska företag använder sig nästan uteslutande av engelska i sina internationella affärsförbindelser. De missar därmed affärskontrakt i mycket högre utsträckning än Danmark, Tyskland och Frankrike – där företagen använder fler språk. Detta förhållande benämner Bel Habib den svenska paradoxen, eftersom Sverige har fler invandrarspråk än de övriga länderna.

Ingela Bel Habib visar dessutom i sin artikel att engelskan inte längre är det dominerande språket inom världsmarknad och internettrafik: engelskans omfattning har sjunkit från 51 procent år 2001 till 29 procent år 2009. Det snabbast växande språket ser i stället ut att just nu vara kinesiska.

Sverige har högtsträvande mål vad gäller internationalisering. Om vi ska kunna leva upp till dessa måste landets invånare ha en hög standard också när det gäller flerspråkighet. För att hejda språkdöden krävs även en förändring i attityd till språklärande på många plan i samhället. Då behövs en genomtänkt handlingsplan från utbildningsdepartementets sida rörande språkundervisningens status i skolan och utbudet av språkämnen vid universitet och högskolor.

*Camilla Bardel är professor i moderna språk med didaktisk inriktning och vice dekanus för humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Bengt Novén är professor i franska och dekanus för humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Källa: Dagens Nyheter